madlyn

Jag har alltid haft lättare för att vara vän med killar. De är enklare än vad tjejer är. Det är inte en massa skitsnack, utan rakt på sak. Något som alltid förundrat mig dock är att det inte alltid är accepterat av alla andra. Det var helt klart värre förr. Om man bara lekte med pojkar så var man konstig som flicka.

Så kom den dagen då mamma bestämde sig för att berätta för mig att min far var död. Då var jag sex år och skulle snart börja skolan. Mamma ville inte att jag skulle få frågor om varför jag hade två farmödrar och två farfädrar så därför valde hon att berätta det innan jag börja. Själv kan jag tycka att det var alldeles för tidigt eftersom jag inte greppade alls. Det tog flera år till innan jag skulle förstå hur allt egentligen låg till.

Jag och mamma satt i köket och kolla i ett fotoalbum som vi så ofta brukade göra. I just detta album fanns det många kort på mamma och en annan kille och de såg så kära ut. Efter ett tag när vi suttit där frågade hon plötsligt varför jag blev så generad. Jag kände på mina kinder och såg förvånat på henne. Jag var inte alls det. Hon upprepade frågan igen och frågade sedan om jag tyckte killen på bilden var söt. Åter igen tittade jag förvånat på henne. Jag tyckte inte alls att han var speciellt söt. Det var väl inget speciellt med honom i mina ögon. Mamma frågade då om jag visste vem killen på bilden var och så klart hade jag inte en aning. Då sa hon att det var min pappa, men att han dog när jag var liten. Jag fattade ingenting för min pappa var inte alls död, han låg ju på övervåningen och vilade på sängen. Gång på gång upprepade hon samma mening, att det var min far och att han var död. När jag fortfarande inte förstod började hon gråta hysteriskt, sa att jag var en dum unge som inte fatta någonting och sprang därifrån. Kvar satt jag med fotoalbumet i mitt knä och kände mig alldeles förvirrad. Efter detta prata vi aldrig mer om det.

Att börja skolan var inte alldeles lätt. Jag ville inte alls på grund av alla hemska historier mamma berättat om vad de hade gjort med henne när hon hade varit olydig i skolan, men det gick över ganska snabbt när jag märkte att det inte alls var så för oss. Jag, Robert och Stefan hamnade i samma klass och vi hade lika roligt som vanligt. Medan de andra flickorna i min klass hoppade hopprep och hoppade hage så klättrade jag i träd och klätterställningar med killarna. Tills den dag min lärarinna ropade till sig mig. Jag sprang upp mot skolan och där stod hon tillsammans med en flicka, Kristina, från min klass som inte hade någon att leka med. Min lärarinna sa att det inte såg bra ut när en flicka smutsade ner sig sådär så nu skulle hon och Kristina lära mig hur man hoppade hage. Jag sa åt henne att jag redan visste hur man gjorde och att jag hellre ville vara med Robert och Stefan, men jag fick inte. Från den dagen slutade jag leka med pojkarna och började istället leka med flickorna fastän de inte ville ha med mig. Jag vågade inte ens ha sällskap med Robert och Stefan till och från skolan.  Det enda jag kände inombords var skam. Skam för att jag inte var som alla andra flickor.

Jag fortsatte att leka med Robert och Stefan på fritiden, men jag vågade aldrig tala om, vare sig för dem eller för mamma, vad min lärarinna hade sagt till mig. Till Robert och Stefan sa jag att jag inte hade någon slut att leka med dem då. Mer kunde jag inte säga utan att skämmas över mig själv. Jag gick ganska snabbt från att vara en positiv och framåt flicka till att bli tillbakadragen och rädd för att inte duga som jag var. Tyvärr gjorde detta att det ganska snabbt blev lätt att reta mig vilket några killar ifrån trean snappade upp. Det tog jättelång tid innan jag vågade tala om för någon att de var elaka mot mig eftersom jag trodde att jag fick skylla mig själv. Det var ju jag som var konstig.

Även om jag bara lekte med flickorna mer och mer, även på fritiden så var det Robert och Stefan som var mina absoluta vänner. Det var dem jag trivdes ihop med och hade som allra roligast med. Tyvärr, på grund av hur alla andra tyckte, så gled vi mer och mer ifrån varandra. Vi försökte att leka så ofta vi kunde även i skolan försökte vi, men jag drog mig undan dem självmant för jag ville inte att min mamma skulle få reda på vilken skam hennes dotter var.