madlyn

Den fösta tiden i högstadiet var fruktansvärt. Jag mådde väldigt dåligt och hela tiden var jag rädd för att "Klas" skulle dyka upp eller att någon hade fått veta. Så ofta jag kunde höll jag mig för mig själv. Mina klasskompisar ville ändå inte ha mig i deras närhet så det blev inte allt för svårt...

Att börja högstadiet innebar fler klasser och en möjlighet att få den klass man gick i uppsplittrad, men vår lärare, i samråd med allas föräldrar, kom fram till att det var en så fin sammanhållning i vår klass att det hade varit synd att splittra oss. Mina onda demoner förblev därför kvar i den klass jag gick i. Vi fick en ny manlig klasslärare som vi endast hade i SO-ämnena. Han var trevlig och lugn, men hade svårt att följa stämningen i klassen.

För första gången talade jag med mamma om att jag inte ville vara kvar i samma klass efter att jag fått reda på att man som ensam elev kunde få lov att hamna i en annan klass. Mamma tyckte att det verkade som så mycket besvär eftersom det bara handlade om tre år till. Hade hon vetat hela sanningen hade hon kanske inte tyckt samma sak så jag fortsatte att försöka härda ut så gott det gick.

På grund av mitt mående gick det allt sämre för mig i skolan. Jag hade ingen som helst fokus på det som hände i nutiden. En lärare jag hade, en kvinnlig svenskalärare, lyckades fånga upp mig och frågade om jag behövde prata med någon. Först svarade jag nej då jag inte kände någon större tillit till lärare i största allmänhet. Efter en tid och många samtal med henne kände jag mig trygg såpass i hennes närvaro att jag gav med mig om att prata med kuratorn på skolan. Hon såg till att ett första möte kom till och jag började sedan regelbundet att träffa kuratorn.

Samtalen kretsade bara kring mitt mående i skolan och jag fick tillfälle att för första gången prata om min situation som hade varit och pågått sedan lågstadiet. Det var väldigt skönt och befriande att bara släppa lös allt. Däremot vågade jag inte prata om den våldtäkt jag hade blivit utsatt för och som kändes allt för betungade. Rädslan i att prata om det låg i att jag var rädd för att kuratorn skulle anmäla det till polisen och då skulle alla få veta, inklusive mamma. Fast det var inte henne jag var mest rädd för, utan "Klas". Det hände allt för ofta att jag stötte på honom eller hans vänner som gång på gång varnade mig för att prata bredvid mun. Hans vänner var värst. De kunde säga att även om jag polisanmälde det och om han åkte fast för det så skulle fortfarande de vara fria. Om jag inte ville ha samma behandling igen så var det bäst för mig att vara tyst. Jag blev totalt skrämd till tystnad.

Jag blev mer och mer en tillbakadragen person och vågade inte ta kontakt med andra människor. Även om jag blev nyfiken på någon så höll jag mig på min kant. Jag tog aldrig själv kontakt med någon. Jag minns en gång som jag och Jessika var på badhuset i Mölndal och träffade tre killar ifrån en stadsdel av Göteborg. Vi hade ganska kul fastän jag mest satt på kanten av bassängen och tittade på de andras lek. En av killarna, Johan, tyckte jag var väldigt söt och Jessika hade spanat in hans kompis som också hette Johan. Jessika var väldigt utåtagerande och det slutade med att de två bytte nummer med varandra. De bodde väldigt nära havet och några helger blev vi ditbjudna. Jag vågade aldrig följa med på grund av rädsla för vad som skulle kunna hända. Jessika tyckte jag var tråkig så hon tog med sig Hanna istället. Detta resulterade i att jag blev utan mina vänner och Hanna satte klorna i den killen jag var intresserad av. När de kom hem pratade de hela tiden om allt skoj de hade gjort och hur löjlig jag var som inte ville följa med. Om de bara visste varför..

Många nätter grät jag mig till söms. Hela min värld var helt uppochned. Jag kände mig fruktansvärt ensam och utsatt och ingen fanns där för att prata med mig. Jag fick mer och mer problem med att hantera mina egna känslor och kunde få fruktansvärda aggressionsutbrott. De blev tillslut så illa att jag såg totalt rött för ögonen och de som fick lida för det var min yngre syster och min pappa. Minsta lilla fel Pernilla gjorde så kunde jag slå henne. En gång jagade jag in henne på toaletten och blev så arg över att hon inte låste upp att jag sparkade in dörren. När insåg vad jag hade gjort sprang jag ut och vågade inte komma hem på flera timmar. När jag väl vågade mig hem fick jag världens utskällning av mamma, men jag kunde inte förklara mitt beteende.

Också saknaden efter min biologiska far blev allt större med tiden. Jag började få svårt att acceptera det faktum att han var död. Många gånger kunde jag tala om för pappa hur mycket jag hatade honom för att min biologiska far var död fastän det inte alls var hans fel. Jag försökte att prata med mamma om honom, men det gick inte för hon ville inte. All ilska för allt som gjorde ont i mig agerade jag ut mot de personer som inte alls hade med sakerna att göra. Det gjorde så ont och för tillfället var det mitt enda sätt att hantera min ilska.

Jag ville berätta för mamma om våldtäkten, men jag vågade inte av rädsla att hon skulle bli arg på mig. Ingen kompis visste eftersom jag inte kände någon större tillit till vare sig Jessika eller Hanna. Den enda jag hade vetat berätta för och som jag kände att jag kunde lita på var Robert, men jag ville inte att han eller jag skulle behöva utstå mer skit, så jag höll allt för mig själv...

När "Klas" gick från högstadiet i gymnasiet blev det ensamt igen. Ingen fanns på skolan som kunde försvara mig och ingen följde mig längre till och från skolan. Vi träffades däremot fortfarande. Vi kunde mötas upp på ett speciellt ställe när jag var ute och gick med familjens hund bara för att prata. De stunderna var min heliga tid.

Den mobbning som min lärare utsatte mig för fick sitt slut i och med ett kvartsamtal som hölls i skolan. Innan kvartsamtalet hade jag och min lärare gått igenom hur det gick för mig i skolan inför flytten upp till högstadiet. Han tyckte att jag låg bra till, att jag låg på en medelnivå. När sedan kvartsamtalet hölls med min mamma närvarande så lät det helt annorlunda. Han sa till min mamma att jag låg så uselt till som en elev kunde göra. Om jag inte bättrade mig nu så skulle jag aldrig kunna få så bra betyg i skolan att jag skulle kunna söka till gymnasiet. Jag blev fullkomligt förtvivlad. På vägen hem från det samtalet bröt jag totalt ihop när min mamma konfronterade mig med det som tagits upp. Jag berättade allt för henne om vad som hände i skolan, hur han behandlade mig, vad han hade sagt till mig innan och hur han tillät mina klasskamrater bete sig mot mig. Allt kom upp till ytan och som vanligt stod min mamma upp för mig vilket resulterade i att min lärare fick en varning och blev prickad.

Under sommarlovet mellan sexan och sjuan planerade "Klas" och några kompisar till honom en fest och han ville att jag skulle komma dit. Jag visste att jag inte skulle få så jag tackade nej, men han fortsatte att bearbeta mig och kom upp med olika förslag för att jag kanske skulle kunna komma i alla fall. Jag visste att mamma aldrig skulle låta mig gå på någon fest så det fanns ingen idé att ens försöka fråga henne. Om jag skulle smita ut och om hon skulle komma på mig vågade jag inte ens tänka på vilka konsekvenserna skulle bli. Allt närmre festen i augusti kom ju mer ville jag gå så jag och "Klas" funderade ut hur vi på bästa sätt skulle göra för att mina föräldrar inte skulle komma på det hela. Vi beslutade att jag skulle smita ut genom mitt sovrumsfönster så sent som möjligt och sedan när festen var över skulle han följa mig hem och se till att jag kom hem ordentligt.

När dagen kom var jag fruktansvärt nervös. Jag visste att det jag skulle göra var något som skulle kunna få min mamma att bli fruktansvärt arg på mig. Hon skulle aldrig någonsin förlåta mig för det så att jag skulle gå på fest var någonting som bara jag och "Klas" visste. Ingen annan pratade jag med det om ifall jag skulle bli osams med någon och den då skulle tjalla för min mamma. När det blivit helt tyst i vårt hem smög jag ut genom fönstret och mötte upp "Klas" vid den plats vi hade bestämt och gick sedan gemensamt till hans kompis hus, där festen var.

I början var jag väldigt blyg och spänd. Jag satt mest i ett hörn för mig själv och lyssnade på några tjejer som satt och prata. "Klas" kom med jämna mellanrum och fråga om allt va bra och fyllde på mitt glas med öl. Ju mer jag drack desto mer blev jag avslappnad och kom mer och mer in i andras samtal. Alla på festen var otroligt snälla mot mig. Jag kände mig välkommen och trygg. Tjejerna drog med mig upp på golvet för att dansa och ibland kom "Klas" och dansade med mig även han. Han log mot mig och vi skrattade. Han var så snygg att han nästan gjorde mig generad.

Efter ett tag blev allt svart. Alkoholen slog till som en sten mot mitt huvud. Den enda som är kvar av det resterade som hände under kvällen är fragment av minnesbilder. Jag minns att jag bad "Klas" att följa mig hem, men han ville vara kvar ett tag till. Nästa minne är att vi är ute och går, men vi går inte alls vägen hem till mig och jag frågar vart vi är på väg och "Klas" svarar att han måste bara hem och hämta en tröja innan vi ska gå hem till mig. Hemma hos honom lånar jag toaletten och spyr. Jag tror aldrig att jag spytt så mycket i hela mitt liv. Efteråt lägger jag mig i deras soffa för att vila.

Plötsligt vaknar jag. Det tar ett tag innan jag förstår vart jag är. Allt går så snabbt. Jag inser att jag är naken, tröjan och kjolen är uppdragna och på mig sitter "Klas" utan byxor. Jag får fullkomlig panik när jag inser vad som händer. Han skriker åt mig att vara tyst och göra som han säger, men jag kan inte. Jag försöker ta mig loss, men det går inte. Hela hans tyngd är över mig och det gör så ont, så fruktansvärt ont. Han ser inte alls snäll ut längre, hela hans utseende förändrades så fort. Jag vet inte hur, men jag lyckas ta mig loss och gråtandes springer jag ut. Sedan försvinner minnena från mig igen.

Dagen efter kommer mamma in i mitt rum och tittar på mig och jag tittar på henne. På golvet ligger en spya. Jag säger inget, bara gråter. Hon tar på min panna och konstaterar att jag blivit sjuk, magsjuk och feber. I flera dagar ligger jag bara och spyr och på nätterna drömmer jag fruktansvärda mardrömmar, men jag är allt annat än sjuk. Jag var 12 år och hade blivit utsatt för det värsta sexuella övergrepp en tjej kan få uppleva.

Någon vecka senare stöter jag ihop med "Klas" igen på det ställe som vi brukade träffas på. Den rädsla kan kände då går inte att beskriva i ord. Han tar tag i mig och säger allvarligt att om jag berättar för någon så kommer jag att få ångra det resten av livet. Sedan går han och jag blir aldrig den samma igen.