madlyn

Den fösta tiden i högstadiet var fruktansvärt. Jag mådde väldigt dåligt och hela tiden var jag rädd för att "Klas" skulle dyka upp eller att någon hade fått veta. Så ofta jag kunde höll jag mig för mig själv. Mina klasskompisar ville ändå inte ha mig i deras närhet så det blev inte allt för svårt...

Att börja högstadiet innebar fler klasser och en möjlighet att få den klass man gick i uppsplittrad, men vår lärare, i samråd med allas föräldrar, kom fram till att det var en så fin sammanhållning i vår klass att det hade varit synd att splittra oss. Mina onda demoner förblev därför kvar i den klass jag gick i. Vi fick en ny manlig klasslärare som vi endast hade i SO-ämnena. Han var trevlig och lugn, men hade svårt att följa stämningen i klassen.

För första gången talade jag med mamma om att jag inte ville vara kvar i samma klass efter att jag fått reda på att man som ensam elev kunde få lov att hamna i en annan klass. Mamma tyckte att det verkade som så mycket besvär eftersom det bara handlade om tre år till. Hade hon vetat hela sanningen hade hon kanske inte tyckt samma sak så jag fortsatte att försöka härda ut så gott det gick.

På grund av mitt mående gick det allt sämre för mig i skolan. Jag hade ingen som helst fokus på det som hände i nutiden. En lärare jag hade, en kvinnlig svenskalärare, lyckades fånga upp mig och frågade om jag behövde prata med någon. Först svarade jag nej då jag inte kände någon större tillit till lärare i största allmänhet. Efter en tid och många samtal med henne kände jag mig trygg såpass i hennes närvaro att jag gav med mig om att prata med kuratorn på skolan. Hon såg till att ett första möte kom till och jag började sedan regelbundet att träffa kuratorn.

Samtalen kretsade bara kring mitt mående i skolan och jag fick tillfälle att för första gången prata om min situation som hade varit och pågått sedan lågstadiet. Det var väldigt skönt och befriande att bara släppa lös allt. Däremot vågade jag inte prata om den våldtäkt jag hade blivit utsatt för och som kändes allt för betungade. Rädslan i att prata om det låg i att jag var rädd för att kuratorn skulle anmäla det till polisen och då skulle alla få veta, inklusive mamma. Fast det var inte henne jag var mest rädd för, utan "Klas". Det hände allt för ofta att jag stötte på honom eller hans vänner som gång på gång varnade mig för att prata bredvid mun. Hans vänner var värst. De kunde säga att även om jag polisanmälde det och om han åkte fast för det så skulle fortfarande de vara fria. Om jag inte ville ha samma behandling igen så var det bäst för mig att vara tyst. Jag blev totalt skrämd till tystnad.

Jag blev mer och mer en tillbakadragen person och vågade inte ta kontakt med andra människor. Även om jag blev nyfiken på någon så höll jag mig på min kant. Jag tog aldrig själv kontakt med någon. Jag minns en gång som jag och Jessika var på badhuset i Mölndal och träffade tre killar ifrån en stadsdel av Göteborg. Vi hade ganska kul fastän jag mest satt på kanten av bassängen och tittade på de andras lek. En av killarna, Johan, tyckte jag var väldigt söt och Jessika hade spanat in hans kompis som också hette Johan. Jessika var väldigt utåtagerande och det slutade med att de två bytte nummer med varandra. De bodde väldigt nära havet och några helger blev vi ditbjudna. Jag vågade aldrig följa med på grund av rädsla för vad som skulle kunna hända. Jessika tyckte jag var tråkig så hon tog med sig Hanna istället. Detta resulterade i att jag blev utan mina vänner och Hanna satte klorna i den killen jag var intresserad av. När de kom hem pratade de hela tiden om allt skoj de hade gjort och hur löjlig jag var som inte ville följa med. Om de bara visste varför..

Många nätter grät jag mig till söms. Hela min värld var helt uppochned. Jag kände mig fruktansvärt ensam och utsatt och ingen fanns där för att prata med mig. Jag fick mer och mer problem med att hantera mina egna känslor och kunde få fruktansvärda aggressionsutbrott. De blev tillslut så illa att jag såg totalt rött för ögonen och de som fick lida för det var min yngre syster och min pappa. Minsta lilla fel Pernilla gjorde så kunde jag slå henne. En gång jagade jag in henne på toaletten och blev så arg över att hon inte låste upp att jag sparkade in dörren. När insåg vad jag hade gjort sprang jag ut och vågade inte komma hem på flera timmar. När jag väl vågade mig hem fick jag världens utskällning av mamma, men jag kunde inte förklara mitt beteende.

Också saknaden efter min biologiska far blev allt större med tiden. Jag började få svårt att acceptera det faktum att han var död. Många gånger kunde jag tala om för pappa hur mycket jag hatade honom för att min biologiska far var död fastän det inte alls var hans fel. Jag försökte att prata med mamma om honom, men det gick inte för hon ville inte. All ilska för allt som gjorde ont i mig agerade jag ut mot de personer som inte alls hade med sakerna att göra. Det gjorde så ont och för tillfället var det mitt enda sätt att hantera min ilska.

Jag ville berätta för mamma om våldtäkten, men jag vågade inte av rädsla att hon skulle bli arg på mig. Ingen kompis visste eftersom jag inte kände någon större tillit till vare sig Jessika eller Hanna. Den enda jag hade vetat berätta för och som jag kände att jag kunde lita på var Robert, men jag ville inte att han eller jag skulle behöva utstå mer skit, så jag höll allt för mig själv...