madlyn

Så kom den tid då jag gick från lågstadiet till mellanstadiet och i och med det också en ny skola. Vår klass fick en manlig klassföreståndare och fler elever. Det kändes bra och det blev lugnare och mer harmoniskt i vår klass. Jag och Robert började umgås igen på fritiden, mycket tack vare den nya killen som flyttade in i vårt område. Han hette Mattias och var ett år yngre än oss och för första gången kände jag mer än vänskap för en kille.

För en kort tid kändes allt bra igen. Ingen hackade på mig. Jag fick vara ifred, men jag umgicks knappt med någon under tiden jag var i skolan. Den jag kom närmast var nog Maria och vi försökte även att umgås på fritiden, men att bestämma i skolan att vi skulle leka efteråt var inte på fråga. Vi bestämde aldrig sådant där. Jag var för naiv då för att inse att det bara var ett spel från hennes sida, men samtidigt var jag nöjd över att mobbningen hade upphört så jag brydde mig inte så mycket. Allt var bättre än att bli mobbad.

De dagar jag inte var med Maria spenderade jag med Robert och Mattias. Vi blev den nya trion, men det dröjde inte länge förrän jag och Mattias blev ett par. Jag och Mattias började umgås mer och mer på tu man hand vilket ledde till att både Robert och Maria blev drabbade. Då var det inte så seriöst i känsloväg. Vi var bara med varandra och gjorde elaka saker på våra yngre systrar, men vi hade kul. En gång hettade det dock till lite mer än vanligt.

Vi låg i Mattias säng, jag uppe på honom, och pillade på varandra. Det började ganska oskyldigt, men efter ett tag kom vi fram till att vi bara måste att testa att pussas som vuxna gör, så där med tungan. Mattias tvekade lite först, men efter ett tag så sa han att han ville om jag började och räckte ut sin tunga. Jag gjorde lika dant och våra tungor möttes. Det kändes så konstigt, kallt och slemmigt. Vi drog oss ifrån varandra och beslutade att aldrig göra så igen för det var det vidrigaste vi hade varit med om.

Det dröjde inte länge förrän mina klasskompisar fick redan på att jag hade börjat umgås med Robert igen och att jag dessutom var ihop med en kille som var yngre än mig. Vem som hade spritt ut det var inte allt för svårt att lista ut, den tjej jag lekte med, Maria. Så var det igång igen. Både Robert och jag blev utsatta och åter igen slutade vi att leka med varandra och jag och Mattias slutade också att ses. Killarna blev värre än vanligt och till och med tjejerna började vara elaka på ett helt annat sätt. Ibland kunde någon sitta och prata med mig och när jag var utom synhåll blev jag baktalad och falska rykten florerade hela tiden. De trodde jag inte visste, men jag kände det hela tiden. Tillslut visste jag inte vem jag kunde lita på. Faktum är att det var lättare att ta det killarna gjorde för de var rakt fram med var de tyckte, medan tjejerna körde med falskheter och dubbelspel.

Mobbningen började även ske på ett annat sätt nu, där ingen lärare fanns eller kunde höra. Det fanns däremot en som såg allt som skedde. En kille från högstadiet. Han blev min stora räddning. Han var en populär kille, helt i motsatts till mig, fyra år äldre och hette "Klas" (fiktivt namn). En dag gick han ikapp mig när skolan hade slutat och frågade om det var jobbigt för mig i skolan. Till en början var jag rädd för honom eftersom jag trodde att han ville mig illa, men ju mer vi pratade med varandra desto mer förtroende fick jag för honom. Han blev min vän, min räddning mot de onda demonerna i skolan. Han började följa mig till och från skolan och vi pratade om allt. Han frågade mig om han kunde göra något för att hjälpa mig, men jag ville inte att han skulle säga något till någon i rädsla av att min mamma skulle få veta. Jag ville inte att hon skulle få veta. Det var bättre om hon trodde att allt var bra för då slapp hon bekymmer på grund av mig.

Det enda bra som kom ut av att det blev värre för mig och att jag slutade umgås med Robert och Mattias var att de fann varandra. De två blev de absolut bästa vänner. Jag var glad för Roberts skull eftersom han inte hade så många andra att umgås med, men samtidigt kunde jag känna mig ledsen över att inte kunna och få vara med. Fast jag förstod varför. Det var bäst för allas skull för jag ville inte att Robert skulle må dåligt eller råka illa ut på grund av mig och han kände nog likadant för mig. Vänskapen mellan mig och Robert dog ut för alltid.