madlyn

Med tanke på hur illa det var i skolan så är jag evigt tacksam för de personer i min familj som gav mig stöd. Det fanns en hel del som gav mig den uppmärksamhet som jag behövde och dessa personer kommer alltid att betyda otroligt mycket för mig.

Min morbror, Göran, är en av dem. Utan honom i mitt liv hade jag nog känt mig väldigt ensam och oälskad. Han är verkligen en person som jag än idag ser upp till och som jag känner att jag verkligen kan prata om allt med. Älskar dig för det, bara så att du vet Göran!

Pappa, för att han kom in i mitt liv och tog sig till mig som om jag vore hans egen dotter. Jag var visserligen inte "pappas lilla flicka", men han fanns alltid  där för mig och gav mig gränslös kärlek. Det krävs mycket tid och engagemang för att ta sig an en sådan uppgift. Tack för att du vill vara min pappa!

Gammelmormor var en person jag beundrade högt. Hon såg alltid till att uppmuntra mig, speciellt när det kom till sången. Kanske mycket tack vare henne som jag alltid kommer att vara stolt över min sångröst och att jag fortsatte att sjunga i alla år. Hon lyfte mig alltid, att jag aldrig skulle sluta tro på mig själv. Om du bara visste hur fantastisk du var!

Lillefarfar, för att han inte gjorde någon som helst skillnad på mig och mina systrar. Jag kände mig verkligen som hans barnbarn och det gjorde mig så stark. Aldrig någonsin tvivlade jag på att han älskade mig av hela sitt hjärta. Du var en stor man i en liten kropp!

Farmor och farfar, för all er kärlek! Min biologiska far blev så levade i och med er. Ni försökte få mig att förstå och finna svar på alla mina frågor. Tack för alla svar fastän det var så svårt för er!

Min biologiska far, för att han älskade mig över allt annat. Han gjorde allt för mig de tre månader vi fick tillsammans. Den närhet och kärlek han gav mig kommer jag för alltid bära med mig i mitt hjärta, för evigt. Tre månader är bara en fysisk kort tid!

Mamma. Man skulle kunna tro att jag hatade henne när jag var yngre, men faktum är att jag älskade henne. Jag gjorde allt för att hon skulle älska mig. Jag var lugn, snäll och gjorde allt för att hon skulle bli stolt över mig. Och trots allt så var hon den person som stod upp för mig när det väl gällde, oavsett vad det handlade om. Jag var stolt över dig!

Någonting som jag däremot kunde önska hade varit bättre för mig var att ingen skulle tycka så synd om mig hela tiden. Alltid hyrsades det bakom min rygg om att det var så synd att jag skulle behöva växa upp utan min biologiska far. Värst var nog också tyvärr min farmor och farfar. Varje år jag fyllde kunde jag höra dem bakom mig oja sig över att det inte skulle bli lätt för mig den dag jag verkligen skulle komma till insikt med sanningen och för att dämpa den sorgen blev jag istället fruktansvärt bortskämd. Mamma var också väldigt bra på att göra mig till en bortskämd snorunge. Jag behövde i stortsätt bara snyfta lite så fick jag precis som jag ville. Jag blev väldigt bra på att sätta just sådana saker i system. De trodde inte att jag hörde eller förstod så varför skulle jag inte spela på deras sorg?

Fast jag hade det egentligen jättebra. Jag var inte farderslös och min far fanns i mitt liv. Han var bara inte min biologiska far. Ibland har jag undrat hur illa han tog vid sig av allt viskande? Hur fick det honom att känna sig? Han måste ha känt sig väldigt liten och obetydlig. Att allt han gjorde för mig inte var värt någonting i deras ögon. Framförallt mamma borde ha lyft honom och talat om för honom vilken viktigt del han var för mig. Jag ville bara ha kärlek och det var faktiskt precis vad han gav mig också.

Ju värre det blev i skolan och ju mer nedbruten jag blev där destu mer tog jag igen det när jag kom hem. Jag blev allt mer odräglig mot mina syskon och pappa, men inte mamma. Mina största uppgift var att göra henne stolt över mig och jag såg till att alltid framstå som ett helgon i hennes ögon, men när hon inte såg eller hörde var jag så jävlig bara ett barn kan vara mot sin omgivning. All ilska jag kände inför mina skolkompisar och de vuxna i skolan fick alla i mitt hem ta. Det är i och för sig helt naturligt att det blir så, men ibland önskar jag att min mamma förstod lite mer om hur det skulle komma att bli om jag fick fortsätta härja runt. Att hon lyssnade mer på pappas ord om hur jag var. Istället fortsatte hon att tycka synd om mig och köpa mig det jag ville ha. Det var hennes sätt att ge mig kärlek på.