madlyn

Det finns en person i mitt liv som betyder lite extra för mig. Den personen är min yngsta morbror, Göran. Jag och han hade redan när jag var liten ett speciellt band till varandra. Han var mitt allt och jag såg upp till honom väldigt mycket. Så mycket att jag inte hade ögon för någon annan när släkten var samlad. Dessutom var han min första kärlek. Jag skulle helt klart gifta mig med honom när jag blev stor. Då fanns det ingen tvekan om den saken...


Tiden då vi bodde i Hyssna var ganska rolig, men det hände däremot inte så mycket eftersom vi bodde mitt ute på landet och därför hade jag inte heller många vänner att leka med. Den bästa tiden var när jag var hos min dagmamma. Det fanns en kille där jag umgicks med väldigt mycket, Linus. Han och jag hade mycket hyss för oss. Vi gjorde mycket dumt mot andra och såg till att skylla ifrån oss för att rädda vårt eget skinn. Det fungerade nästan aldrig dock. Det jag minns bäst är att han hela tiden beskyddade mig. Så fort någon var elak mot mig eller försökte ge igen för saker jag gjort mot andra så var Linus där och försvarade mig.

Hyssna ger annars inte så många andra minnen än att vi hade väldigt många djur. Dessutom var det under denna tiden som jag såg min mamma gråta för första gången och även den sista. Då var jag väl omkring fyra år. Jag minns att det var en morgon och mamma skulle ut för att mata djuren. Jag satt i en fotölj och lekte med en docka och plötsligt kommer mamma inrusande igen och kastar sig framför mig och lägger huvudet i mitt knä och bara gråter. Hon sa att det var så hemskt och att jag skulle lova henne att inte gå ut eller titta ut genom något fönster. Jag förstod inte alls vad det handlade om då, men nu vet jag var det vad som hade hänt. Under natten hade det kommit en varg och fått upp burarna till alla våra kaniner vi hade. Det var omkring 30-40 stycken och mer eller mindre alla var ihjälbitna. Över hela gården låg det en massa döda kaniner i ett enda blodbad. Av allt som hände i vårt liv efter denna händelse är detta den enda gång min mor någonsin gråtit så jag har kunnat se det.

Göran var en hel del hos oss och hälsade på till min glädje. Han och jag hade mycket roligt ihop och han lekte och busade mer än gärna med mig. Ofta var vi ute i min lekstuga och jag "lagade mat" åt honom. Många gånger i efterhand har jag undrat hur road han egentligen var av det, men lite kul måste han ändå tyckt att det var. Han var helt klart min favorit bland alla mina släktingar, kanske just för att han gav mig den uppmärksamhet jag behövde och ville ha. Det var nog under denna tid som jag blev kär i honom, men jag förstod det nog inte själv. Alla andra inklusive han själv var däremot väldigt roade av det.

Jag minns en gång när han och jag skulle basta tillsammans. Jag skulle få vara helt ensam med honom och för mig fanns det inget bättre. I alla fall så satt vi där och och bastade och jag hade väl lite svårt för att koncentrera mig för han hade någonting på kroppen som jag inte hade och på något sätt gjorde det mig så generad att jag tillslut var tvungen att gå ut ett slag för att prata med mamma. Jag ropade på henne och efter många om och men sa jag till sist till henne, "Vet du vad mamma? Göran har en snopp!" Sedan sprang jag in igen jättegenerad för att försöka forstätta basta. Jag tror att han hörde allt ihop för att skrattade så hjärtligt när jag kom tillbaka.

Vi bodde inte inte speciellt länge i Hyssna. Mamma längtade så tillbaka till Göteborg och Lindome att efter två år var vi tillbaka där igen. Då flyttade vi in i ett område i Lindome där det fanns många barn i min ålder. De flesta var tjejer, men jag valde att umgås med de två pojkar som fanns i min ålder, Robert och Stefan. De två och jag var verkligen de bästa vänner just då. Vi hade mycket roligt ihop. När vi var hemma hos Robert lekte vi cykelverkstad, hemma hos Stefan lekte vi ofta med lego och hemma hos mig var det lekstugan som gällde. En gång när vi var hemma hos mig och lekte så fick jag dörren till lekstugan rätt i ansiktet vilket resulterade i att jag tappade en tand. Jag blev så förskräckt, likaså Robert och Stefan. Vi sprang upp till min mamma med min blodiga tand och totalt illtjöt alla tre medan mamma försökte tala om att det inte gjorde något för den tanden jag tappa var en mjölktand som ändå skulle bli tappad och att det skulle komma en ny. Efter den incidenten vågade vare sig Robert eller Stefan komma hem till mig på ett tag, men vi slutade inte leka för det. Finns det någon tid i livet som jag önskar skulle vara för evigt så är det just denna tid eftersom det verkligen inte fanns några beskymmer just då och livet var verkligen bara en lek och jag hade så roligt med mina vänner.


Min kärlek till Göran höll i sig i många år. Den varade inte bara under denna tid utan höll nog i sig långt in i tonåren. Däremot kunde jag nog inte riktigt erkänna det, inte ens för mig själv. Alla andra såg och visste det hela tiden medan jag själv såg till att förneka det vid minsta antydan från någon annan. Det är något speciellt med Göran. Han fanns och finns alltid där för mig och jag tror att han trivdes med att vara min favorit. På något sätt så tror jag att han ser mig som sin favorit också. Han var redan då ett stort stöd för mig och även idag är han ett stort stöd för mig...