madlyn

Jag tror att min mamma hade svårt för att knyta an till mig. Dels för att hon drabbades av en förlossningspsykos som höll i sig lite för länge, men den största anledningen är nog för att jag påminner om den tid som förknippas med min biologiska far, hennes stora kärlek. Det känns så sorgligt när jag tänker tillbaka på hur det var att inte vara sin mors ögonsten. På något sätt blir det en sorg över att inte få känna sig älskad. Då tänkte jag inte så mycket på det, men med facit i hand känns det så fruktansvärt ledsamt.


Någon månad innan min yngre syster föddes har jag nog mitt första egna minne. Då var jag precis fyllda tre år. Jag minns hur jag och pappa var och hälsade på henne på sjukhuset och jag var väldigt törstig. Min mamma hade på sitt bord ett glad med juice och ett med vatten och jag minns att jag frågade henne om jag kunde få dricka. Jag vet inte om jag kan ha tjatat på henne eller om tillfället att fråga va illa valt, men jag minns att hon spände ögonen i mig och skrek "nej" åt mig. Pappa fråga henne varför jag inte bara kunde få en klunk av vattnet om han gick och fyllde på det efteråt. Då blev hon så ursinnig och skrek att jag kunde ta båda glasen. Att jag kunde ta allt hon hade på bordet för jag var ju ändå bara en egoistisk unge som bara tänkte bara på sig själv. Jag har ingen aning om hur vare sig jag eller pappa reagerade på detta för där tar mitt allra första minne slut...

I februari det året föddes min yngre syster, Pernilla. Jag var helt förtrollad av henne. Hon var ju så liten. Var hon än var så var jag där och vakade över henne. Jag ville alltid ha henne i mitt knä och varje gång hon skulle matas ville jag vara den som skulle mata henne med flaskan. Jag minns att jag kunde bli otroligt ledsen de gånger min mamma sa att jag inte fick. Hon var min raka motsatts när hon var bebis. Jag hade varit lugn och beskedlig, medan Pernilla var en flicka som gjorde sig hörd hela tiden, hon ville aldrig sova, var väldigt kräsen i maten hon fick och hon pillade på allt och lite till, där av hennes dåvarande smeknamn, Pillan. Laila, som dessutom kom att bli Pernillas gudmor, brukar beskriva att hon var som att hålla i en hal ål.

Fastän jag och mina systrar är uppfostrade som helsyskon, speciellt jag och Pernilla så var det inte alla utav våra släktingar som ville acceptera oss som det. Jag och Pernilla har hela tiden under vår uppväxt haft två farmödrar och två farfädrar. För att göra en skillnad på vem man pratade om så kallades Pernillas biologiska farmor och farfar för "lillefarfar" och "lillefarmor" eftersom de var korta, medan min biologiska farmor och farfar kallades för det enkla "farmor" och "farfar". Farfar och lillefarmor var de som inte kunde acceptera och gjorde skillnad på oss utifrån vem som var biologisk för dem. Värst var nog tyvärr lillefarmor, i alla fall upplevde jag det så. Kanske för att det var jag som blev utsatt för orättvisan. Det allra värsta var att hälsa på henne med både min äldre och min yngre syster då jag var den enda av oss barn som var en oäkting. Dessutom vägra hon att passa mig över en helg.

En helg, anledning vet jag inte, så blev hon i vilket fall som helst tvungen att ha mig där. Jag minns att jag hade fått påssjukan och det enda rum jag fick tillåtelse att vara i var köket för där var aldrig hon. Den man hon levde ihop med, Knut, var den som lagade all mat och hon själv satt eller låg mest i soffan då hon i stort sett alltid var sjuk. Under hela den helgen såg jag knappt till henne förutom när jag skulle gå till toaletten eller när det var dags för att sova. Gång på gång påminde hon mig att jag var en äcklig oäkting och att hon mådde illa av att bara se mig. Jag vågade aldrig tala om för mamma och pappa hur hon var mot mig för jag trodde då att de såg mig på samma sätt. Vilket jag vet nu att de inte gjorde.

Farfar var inte riktigt lika elak mot Pernilla. Dock så såg han mig som enda barnbarn utav mig och mina systrar. När jag fyllde år fick bara jag present och då fick jag precis det jag ville ha. Han kunde ta med mig till en leksaksaffär där jag fick peka ut allt jag ville ha och han köpte. När Pernilla fyllde år hade han redan köpt en present och även jag fick någonting litet.

Den enda gången jag verkligen hatade min syster var när vi hade flyttat från Göteborg ett tag för att bosätta oss i ett hus i Hyssna, mitt ut på landet. Jag och Pernilla hade blivit lämnade ensamma vid köksbordet ett slag för att mamma och pappa skulle se till ett djur (har jag för mig). Mamma sa åt mig att hålla koll på min syster vilket jag också gärna gjorde. Vid ett kort ögonblick när jag tittade bort fick Pernilla tag i en mugg som var fylld med varmt kaffe. Precis när våra föräldrar kommer in genom ytterdörren får jag och Pernilla det varma kaffet över oss och jag tror det var så att Pernilla fick över sig det mesta. Våra föräldrar skyndade med oss in i badrummet för att duscha av oss i kallt vatten, medan mamma skällde på mig och sa till mig att jag hade varit oansvarig. Det var den fösta gången jag såg på min yngre syster med avsky och verkligen hatade henne. Det var faktiskt hennes fel att mamma blev arg på mig. Det var hennes fel att mamma hatade mig och jag hatade Pernilla för det.


Jag vet egentligen inte om min och mammas relation någonsin blev bra. Stundtals tror jag att den var det, men ibland kan jag undra om hon såg mig som sin dotter eller om hon såg mig som en syster eller väninna. Kanske var det lättare för henne att närma sig mig om hon slog bort tanken på att jag var hennes och pappas barn. Däremot kan jag ändå inte förstå hur man inte kan ge sin dotter sin kärlek helt utan gränser.