madlyn

Det var vid den här tidpunkten som allt bara blev värre. Riktigt mycket värre också! Det var som om allt bara eskalerade i en rasande takt och att sedan försöka bromsa kändes som helt omöjligt. Och den som blev mest lidande var jag. Ju mer illa jag blev behandlad desto mer orkade jag inte stå emot. Tillslut vande jag mig vid att livet skulle vara så här...

I trean slutade nästan Stefan att umgås med mig och Robert helt. De kunde umgås, men alla tre var mer eller mindre en omöjlighet och det handlade mest om att jag och Stefan inte riktigt drog jämt med varandra. Detta resulterade i att skolkamraterna retade mig och Robert för att de trodde att vi var kära i varandra, men några sådana känslor fanns inte. Vi var bara kompisar, inget annat. Tyvärr vart det bara värre och värre och eftersom ingen lärare tog tag i det så slutade jag och Robert att umgås helt och han lekte bara med Stefan. Jag fick istället försöka att anpassa mig till de andra flickorna i klassen eller umgås med Kristina som inte hade någon annan att leka med. Kristina var det lättaste alternativet eftersom hon mest bara var glad för att någon ville leka med henne.

Eftersom jag blev så nedbruten var jag även ett lätt byte för de mer dominerande personerna i min klass. Jag blev allt mer mobbad i klassen. För det mesta handlade det om utfrysning eller elaka kommentarer, men det kunde även handla om fysisk. Huvudpersonen för all mobbning som förekom mot mig var den minsta killen. Han gjorde nästan aldrig någonting själv, utan talade om för de andra vad som skulle vara kul att göra mot mig och väldigt sällan var det någon som sa ifrån. Jag kunde bli jagad på skolgården tills benen inte bar mig längre och när jag väl låg ner kunde de spotta på mig och sparka. Hela tiden fanns det lärare ute på rasterna som såg allt, jag vet att de såg allt. Jag minns en lärare som en gång följde allt och när våra blickar möttes vände hon sig om och gick därifrån.

Ingen valde att ta tag i det som hände på skolgården och eftersom jag trodde att alla tyckte att jag var onormal så vågade jag inte heller ta upp det med någon, inte ens min egen mamma visste något. Skammen över att inte vara som alla andra flickor, som jag sedan tidigare fått bekräftat för mig, växte sig bara starkare och starkare. Jag var flickan som inte betedde som en flicka. Jag var flickan som inte visste hur flickor lekte. Jag var flickan som mer var en pojke än en flicka.

Jag blev tillslut så illa behandlar i skolan, både av vuxna och jämnåriga, att ingenting i slutänden fick mig att tycka att någonting var konstigt. Inte ens när skolan hade bestämt en särskilt möte för mig hos skolsystern. Jag trodde att alla skulle hamna där för samma typ av möte, men det var bara jag. Skolsystern gav mig en affisch med kroppen på och hon hade själv ringat in vart på kroppen som det var viktigt att tvätta sig. Hon gav mig tips och råd för hur man skulle göra på bästa sätt och så talade hon om för mig att som flicka är det väldigt viktigt att man ser till sin kropp ordentligt. Dessutom skulle jag tänka på vad jag hade för kläder på mig, att en flicka faktiskt inte bara ska ha byxor på sig. Jag trivdes dock bäst i byxor, men det hände allt att en klänning var på så jag nickade bara och höll med. Med mig därifrån fick jag affischen som jag skulle ha på väggen hemma och så fick jag även med mig olika typer av tvålar i olika färger.

Väl hemma så berättade jag för mamma vad jag hade fått av skolsystern och det var väl då allt uppdagades om hur det låg till med hur jag behandlades i skolan. Min mamma blev så arg att hon genast ringde upp skolan och frågade vad de sysslade med och att de skulle låta mig få vara som jag ville vara. Så länge jag mådde bra och trivdes med vem jag var så fanns det ingen anledning att behandla mig som de gjorde. Visserligen hade min mamma väldigt rätt, men bra var däremot det sista jag mådde. Mobbningen mot mig fortsatte, utan att någon vuxen grep in och jag fortsatte att tiga om den. Jag trodde att jag förtjänade det och att då tala om det för mamma skulle bara besvära henne med mer bekymmer...trodde jag.

Fastän mamma var den enda som stod upp för mig när de försökte att lära mig hur en flicka skulle vara, hur hon skulle bete sig och se ut, så kände jag mig som en stor börda för henne. Jag tyckte synd om henne som var tvungen att ha en dotter som mig. I och för sig kan jag känna nu i efterhand att hon lite lade grunden för det själv eftersom hon många gånger tidigare hade talat om för mig att jag var egoistisk och nästan aldrig gav mig kärlek genom kramar och ömhet. Jag är däremot väldigt stolt för att hon satte stop för den reglering av mig efter en norm jag inte ville ingå i...