madlyn

Vid den här tidpunkten började jag förstå att min biologiska far var död och en lång och jobbig bearbetning av min sorg började, tio år efter alla andra. Det blev en jobbig tid inte minst för mig själv, utan även för alla andra där hemma. Jag kände en fruktansvärt ilska mot min pappa, att han hade fört mig bakom ljuset och fått mig att tro att han var min pappa...

Klimatet i skolan blev bara värre och värre, men det var inte bara på grund av min klasskompisar. Vår manliga lärare blev mer speciell än vad han hade verkat från början. Han hade sina favoriter i vår klass och därmed även sina syndabockar. Jag blev en dem han såg till att göra livet surt för. Han var fruktansvärt manipulativ som person och han visste exakt vad han skulle göra för att bryta ner en person fullkomligt. Mobbning jag utsattes för av mina klasskompisar drog han mycket nytta av. Han kunde under lektioner ställa öppna frågor och om ingen förutom jag kunde svaret på frågan låtsades han om att han inte såg mig och sa själv svaret. De andra i klassen tyckte det var jätte roligt och skrattade ut mig.

Tack och lov fanns "Klas" där hela tiden. Han var den enda jag kunde prata med om detta och det var så skönt att hans fanns för mig. Jag vet att han inte sa det till mig, men han hade varit på en del av killarna i min klass och sagt åt dem att passa sig för att vara elak mot mig. Det märktes tydliga förändringar i skolan. Fast det var fortfarande inte bra eftersom jag hela tiden istället utsattes för utfrysning. Å andra sidan fick jag vara ifred och det var det enda jag begärde.

Efter att mamma och pappa försattes i konkurs med sitt företag flyttade vi från vårt hus till en liten lägenhet i Lindomes centrum. Där bodde även två tjejer i min ålder, Jessika och Hanna. De två tog snabbt kontakt med mig och jag tyckte att de var trevliga. Jag fick umgås med dem på lika villkor. Samtidigt så kände jag en lättnad över att jag nu kanske skulle börja betraktas som en normal tjej även i skolan om jag började umgås med bara tjejer. Om jag själv blev en tjej i andras ögon.

Fast det var inte alltid lätt att vara tre tjejer. Många gånger var det alltid någon av dem två som skulle leka "dramaqueen" och göra en jätte scen över att den kände sig utanför fast det egentligen inte var så. Oftast var det Hanna, kanske för att hon märkte att jag och Jessika kom så bra överens. När Hanna inte var med kunde hon och jag gå ner till idrottshallen och kolla på när några killar i vår ålder spelade basket. Det fanns en kille där som jag gillade, Tom. Han var blond och hade de klaraste, vackra, blåa ögon jag någonsin hade sett. För övrigt var han inte speciellt snygg, men det var något speciellt med honom och han älskade den uppmärksamhet han fick av mig. När jag berättade för Jessika vad jag kände för honom rynkade hon på näsan och sa att han var ful och att hon inte förstod hur jag kunde tycka som jag tyckte.

Mitt intresse för honom ökade så mycket att jag slutade att träna bågskytte för att kunna vara där innan de började träna också får då hade man inte bara chans att prata med dem efter att de tränat, utan även innan. En kväll när vi stod med Tom och en av hans basketkompisar och väntade på deras buss frågade Jessika om hon fick Toms nummer och det fick hon. Jag såg först förvånat på henne, men tänkte att hon kanske frågade för mig. Efteråt frågade jag om jag fick det och hon sa att om jag ville ha det fick jag fråga själv. Dagen därpå var de två ett par och jag kände mig så förrådd.
 

Någon vecka senare gjorde hon slut med honom och jag frågade igen om jag fick numret till honom, men hon svarade med att han inte var en kille för mig och slängde det. Jessika ville dessutom aldrig mer gå till deras träning för hon ville inte ens se honom mer. Jag blev så besviken på henne. Inte bara för att hon tog honom ifrån mig fastän hon inte ens gillade honom, utan för att hon gjorde allt för att jag inte skulle få honom. Jag var så blyg inför killar då, i alla fall när det handlade om mer än vänskap för jag visste bara hur man var vän med killar, så jag vågade inte gå till deras träning själv.

Jag slutade däremot inte att umgås med henne eller Hanna för de var mina enda vänner och dem såg jag till att hålla hårt i, men jag kände ingen större tillit till Jessika. Egentligen inte för Hanna heller för hon stöttade hellre Jessika än mig. Däremot var de min enda väg ut för att få anses normal igen och det ville jag inte gå miste om så jag nöjde mig med att ibland bli trampad på, men jag kunde aldrig sluta tänka på Tom.

Allt som hände utanför hemmet fick min pappa ta. Jag betedde mig mot honom som alla andra gjorde mot mig. Även om det många gånger var på grund av sorg och ilska över att jag kände mig lurad av honom så handlade det även mycket om hur jag blev behandlad utav mina vänner och av vad som hände i skolan. Att jag dessutom blev bortskämd hade även sin bidragande orsak. Mamma försökte hejda mig, men det gick inte för jag visste hur jag skulle göra för att få min vilja igenom. Jag blev en satunge mot min pappa och ett oskyldigt offer mot min mamma och hon svalde allt med hull och hår...