madlyn

Mer och mer gled jag och "Tage" ifrån varandra. Han ville så gärna ha sex och jag var allt annat än redo för det. Hans trugande fick mig att få skuldkänslor och jag drog mig allt mer tillbaka. Det var däremot inte bara det som kom emellan oss. Hans konstiga beteende var en stor bidragande orsak. "Tage" trivdes med att vara anonym bland de jag kände och dessutom började en viss svartsjuka framtonas. Då var det mest gulligt, men jag insåg nog inte riktigt hur illa det skulle komma att bli.

Hemma var det mer eller mindre krig hela tiden. Jag och Pernilla hatade varandra mer än pesten. Jag och mamma bråkade, jag kände ingen tillit till henne och hon såg till att jag skulle få känna av att jag hade "förnedrat" henne. Jag och pappa kom inte överens. Jag såg till att göra hans tillvaro till ett rent helvete. En gång var det så illa att jag tryckte upp honom mot väggen och kallade honom för elaka saker. Det var den enda gång han markerade att det fick vara nog. Han tog tag i mig och puttade mig bakåt tills vi kom till vardagsrummet där han drog ner mig i soffan. Det gjorde absolut inte ont och han skadade mig inte, bara en markering att jag fick sluta med mina trakasserier mot honom. Jag förtjänade det verkligen! Hade jag varit han så hade jag gett mig själv en ordentligen örfil, men pappa skadade mig aldrig, aldrig.

Dagen efter gick jag omkring och haltade. Ingen annan såg vad som hände eftersom det var sent på kvällen så jag såg till att dra bråket till min fördel. Mamma tog ännu en gång mitt parti och stämningen mellan mamma och pappa blev också mer ansträngt. Mamma höll sig för sig själv och började vara allt mer hemifrån. Sedan kom den stora bomben, mamma och pappa separerade. Det var inte på grund av mig, utan hade med mammas beteende. Mamma kastade ut pappa, Pernilla följde pappa och jag jublade. En vecka senare hade mamma en ny karl.

Det tog inte många dagar förrän jag började sakna pappa. Flera nätter i rad grät jag, men jag erkände det aldrig för någon. När andra var i närheten låtsades jag njuta av att slippa honom och jag slutade helt kalla honom för pappa. När jag pratade om honom använde jag istället hans förnamn. Mammas nya karl flyttade in ganska kort efter att de blev ett par. Pernilla som inte kom överens med honom höll sig borta och såg till att gilla honom för att reta Pernilla. Han var snäll och jag gillade honom, men från början handlade det mest om att markera för pappa och Pernilla att jag trivdes utan dem, fastän det inte var sanningen.

Sommaren mellan ettan och tvåan i gymnasiet var första gången jag någonsin vågade prata om våldtäkten jag hade blivit utsatt för. Jag och Koffe var ofta med varandra och vi hamnade i ett läge där han skrämde upp mig, utan att det var hans mening. När jag fick panik var det som han läste mina tankar och vi satt hela den natten och talade om det som hade hänt mig. Allt medan samtalet pågick blev han mer och mer arg och till slut bad han mig att säga namnet på honom. Jag vågade inte, då jag fortfarande var fruktansvärt rädd för honom och hans vänner. Att sedan låta Koffe göra något som han kanske skulle komma att bli straffad för var inte värt. Hans förståelse, tröst och vänskap betydde alldeles för mycket för det. Hans reaktion fick mig däremot att inse att det inte var mitt fel och för första gången insåg jag vad jag borde ha gjort för länge sedan, anmäla till polisen. Åren som hade gått gjorde att det kändes för sent, ord skulle stå mot ord och eftersom jag var full och knappt mindes hela händelseförloppet så kändes det totalt lönlöst.

Jag och "Tage" gjorde slut för att sedan bli ett par igen ett otal gånger det året. Hans skumma personlighet fick mig att inte vilja vara i hans sällskap och min tvekan till sex fick honom att vilja vara med någon som kunde ge honom det han ville ha. För mig kändes det som ingenting. Jag brydde mig nästan inte alls om han fanns vid min sida eller inte. Hans svartsjuka gick över Koffe och han betydde mycket mer för mig än vad "Tage" gjorde så jag höll mig till mina vänner, Koffe och Therese, där det var på lika villkor och inget annat.

Istället för att bry mig om "Tage" stundtals så passade jag på att spana på killar med Therese. Något vi var väldigt duktiga på i tvåan av gymnasiet och det var inte vilka killar som helst, utan två killar som spelade i ett band tillsammans med några av killarna i vår klass. Det enda som kretsade kring vårt medvetande var dessa killar. Varenda konsert de hade var vi på och skolkatalogen kunde knappt hålla ihop efter vårt eviga stirrande i den. Jäklar vad kul vi hade!