madlyn

Det bästa med att byta klass var att den klasslärare jag fick verkligen brydde sig om mitt mående. Han bad mig att stanna kvar en gång efter att lektionen var slut och när vi var ensamma frågade han mig hur jag hade det och om jag trivdes i klassen. Han sa också att jag skulle lova att säga till honom om någon var elak mot mig eller om det på något sätt inte kändes bra. Jag trivdes bra så det fanns aldrig någon anledning för mig att be honom om hjälp, men det var skönt att veta att han fanns där...


Det fanns en kille i min nya klass som inte var speciellt snäll, men som på något sätt inte skrämde mig. Det han sa kunde jag inte riktigt ta på allvar för det fanns något i hans ögon som avslöjade att det bara var en fassad och att han egentligen bara ville skoja med mig. Han hette Marcus. En kväll när jag var kvar i skolan för att rensa i mitt skåp kom han för att hämta något i sitt. När han såg mig kom han och satte sig bredvid mig vid det bord jag satt vid. Vi började prata om gymnasiet, våra ansökningar dit, och han berättade om sin oro att inte komma in på det program han ville, på grund av sina dåliga betyg. Jag sa åt honom att det säkert skulle ordna sig och att han fortfarande hade en termin på sig att förbättra dem. Han såg lite sorgen ut och var rädd för att han inte skulle bli något i livet. Jag sa att han var bra som han var och att han absolut hade stora chanser att bli precis vad han ville, för betyget är inte allt här i livet. Efter några timmars prat skilldes vi åt och han tackade mig för att jag lyssnat och slutade med att han skulle försöka vara mer snäll mot mig.
Marcus fortsatte som han alltid hade gjort, men på något sätt så var det med glimten i ögat. Ingen annan såg, men jag gjorde.

Så tillslut vann jag min kamp. En vecka innan vinterlovet, under en lektion, ringde telefonen i klassrummet. Efter samtalet så tittade läraren på mig och bad mig stanna kvar efter lektionen. Jag blev jättenervös, men när hon sa att jag skulle tömma mitt skåp och lämna in min skåpsnyckel hos rektorn så förstod jag precis vad det handlade om. Jag dansade ut ur klassrummet och till mitt skåp. Marcus stod ivägen och jag bad honom att flytta på sig för nu skulle jag lämna dem, och slippa se dem för alltid. Marcus reagerade med att trycka upp mig mot skåpen och skek så alla hörde att det skulle bli skönt att slippa mig. När alla skrattade böjde han sig mot mitt öra och viskade förlåt. Sedan han släppte han mig och vände sig om för att inte möta min blick.


Den nya skolan i Mölndal var som om allt annat aldrig hade existerat. Jag blev populär nästan på en gång. All uppmärksamhet jag fick var otroligt ovant. De ville ha med mig på allt och alla ville umgås med mig. Det var även på den skolan jag kom att lära känna Koffe, en kille i åttan. Han var också relativt ny och ingen förstod sig på honom. Han hade en humor som ingen fattade, inte jag heller stundtals, men han var otroligt trevlig. Många gånger bråkade vi, men någonstans fanns det ändå en respekt. Vi kom att gro ett frö till en enormt vacker vänskap.

Under våren i nian brast min lilla tillit jag hade till min mamma helt. Jag hade lånat ett par sockar utav henne och när hon kom på det blev hon så rasande att hon flög på mig. Jag var på väg till skolan och när jag stod i hallen drog hon tag i mig och skrek åt mig och slog mig i ansiktet. Jag famlade efter dörrhandtaget länge innan jag lyckades få upp dörren och hon slutade. Jag sprang hemifrån med tårarna rinnandes ner från mina kinder. När jag kom till skolan gick jag direkt till rektorn och bröt ihop. Hon skickade mig till kuratorn på skolan och där satt jag hela dagen. När det var dags att åka hem så frågade kuratorn mig om jag ville göra en anmälan mot mina mamma, men jag vågade inte. När jag väl kom hem hade mamma kastat ut alla sina kläder i mitt rum och skrivit en lapp om att allt skulle vara sorterat och vara en hennes garderob tills hon kom hem från jobbet.

Att sluta nian var jobbigt, eftersom jag skulle skiljas från alla mina nyvunna vänner och istället börja gymnasiet. Jag hade höjt mina betyg radikalt under den sista terminen att jag i princip kunde söka vad jag ville, men mitt första val kom jag inte in på. Jag ville gå estetiskt program med inriktning på musik, men det gick så dåligt på intagningsprovet att jag fick en reservplats som kändes långt borta. Istället skulle jag få börja på samhällsprogrammet. En dag innan jag skulle börja fick jag ett samtal från gymnasieskolan där personen sa att jag hade fått en plats på det estetiska programmet om jag ville. Jag tackade ja genast och min lycka var total!

Jag var otroligt nervös över att börja gymnasiet. Ny klass, ingen jag egentligen kände. Inte fler en dem jag hade gått i parallellklass med i min gamla skola i Lindome. Första dagen stötte jag på en tjej, Therese, som precis hade flyttat till Mölndal. Hon kände ingen alls och vi började prata med varandra. Hon verkade mer nervös än jag och kände sig nog allmänt förvirrad. Therese och jag började umgås mer och mer under höstterminen, fastän det var väldigt trevande i början. Hon var den första tjej som jag verkligen kände att jag kunde vara vän med och ännu ett frö började gro till en stark, stark vänskap.


Jag och "Tage" träffades inte speciellt mycket under denna tiden. Det fanns en sak med honom som var extremt skumt. Han ville inte att vi skulle prata om vår kärlek till varandra för någon. Han ville heller aldrig komma hem till mig, varför vet jag inte. Jag som inte var van vid kärlek eller att vara ihop med någon accepterade bara det han bad om. Han betydde allt för mig och jag ville inte vara utan honom. Så eftersom jag fick åka till honom i Göteborg så blev det inte så ofta vi träffades...