madlyn

Senare kom den räddning jag behövde i mitt liv. Vi flyttade från Lindome till Mölndal och i och med det fick jag en ny start i livet. Det enda problemet som fanns var att mamma tillsammans med min rektor hade beslutat att jag fortfarande skulle gå i skolan i Lindome. Jag vägrade däremot att godta det beslutet och fortsatte att kämpa för att komma ifrån mina demoner.

Den dagen jag flyttade från Lindome var den bästa dagen i mitt liv. Jag fick en chans att börja om från början. Lära känna nya människor som inte visste någonting om mitt förflutna, men att dölja det för andra var inte samma sak som att släppa det från sitt eget inre. Alla känslor och minnen gjorde sig alltid påminda och kampen blev en kamp för livet och om livet. Min aggression mot min pappa och min yngre syster blev allt värre. Jag och Pernilla pratade allt mindre med varandra och till sist tilltalade vi inte ens varandra. Pappa kallade jag för alla hemska saker man kan göra. Mycket av det kan jag inte ens minnas idag, men jag var fruktansvärd mot honom. När han försökte ignorera mig slog jag till honom och mamma höll sig undan hela tiden.

Mina samtal hos kuratorn började avslutas eftersom det lugnade ner sig i skolan och jag kände att det inte fanns någonting mer att prata om, eftersom jag inte ville prata om det som gjorde mest ont i mig. Återigen blev ja ensam med mina känslor och aggression och det blev så illa att jag inte kunde hantera dem. Jag fick inte längre ut någonting av att vara elak mot min pappa och yngre syster. Det gick mer på rutin att vara elak mot dem. Istället gick jag på mig själv. Jag började helt enkelt skära mig, men endast på ställen där det inte syntes. Det var det enda som kunde bedöva den inre smärtan.

Efter ett tag vann jag även en liten kamp mot mina demoner. Det beslutades att jag skulle få byta klass, men inte skola. Eftersom det bara var nian kvar att gå så tyckte rektorn och min mamma att det var dumt att riskera mina redan dåliga betyg med att byta skola så till höstterminen skulle jag få byta klass. Fastän jag inte riktigt var nöjd med beslutet så kändes det ändå bra att slippa gå i samma klass med dem som gjorde allt för att frysa ut mig. Jag skulle ändå behöva se dem, men jag skulle få slippa att kämpa för att synas varje dag.

Sommaren mellan åttan och nian umgicks jag mycket med Jessika. Hanna drogs sig mer och mer bort från oss och med det stärktes bandet mellan mig och Jessika. Vi var ofta på Liseberg och roade oss. En gång på vägen in hoppar en kille på bussen in mot Göteborg. Han är blond och har de klaraste blåa ögon jag någonsin sett, men förövrigt var han inte speciellt snygg. Jag visste att jag hade sett denna kille förut, men jag kunde först inte koppla honom till tid eller plats. Helt plötsligt är det någon som säger hans namn och då visste jag precis vem det var, Tom, killen som tränade basket. Hela den resan satt jag totalt paralyserad. Jag trodde aldrig jag skulle få se honom igen. Jessika verkade inte känna igen honom så jag sa inget till henne. Det kändes bättre så.

Det var även på Liseberg "Tage" (fiktivt namn), den kille som lyckades fånga mitt intresse trots allt jag blivit utsatt för. Han och hans kompisar åkte flumeride gång på gång och jag och Jessika stod och såg på. När de märkte att de var iakttagna av oss började de spexa för oss. Varje gång de åkte ner för den sista backen möttes våra blickar och han log mot mig. Han var otroligt vacker, lång och muskulös. Egentligen borde jag ha blivit rädd för honom, men det var något med honom som gjorde mig lugn.

När de tyckte att de hade åkt klart kom de fram till oss och de presenterade sig för oss. Han var fyra år äldre än mig. Han och hans vänner firade att de slutat gymnasiet och att det var deras sista sommar tillsammans, sedan skulle några av dem flytta iväg för att jobba på andra orter. "Tage" skulle vara kvar i Göteborg och frågade om jag ville träffas någon mer gång. Jag tvekade hela dagen, men tills slut gav jag efter när Jessika sa att vi kunde ha en dubbeldejt då hon skulle träffa en av hans vänner igen. Vi beslutade att träffas på Liseberg igen och så blev det.

Den dagen var magisk trots att jag höll mig på min kant. "Tage" fick kämpa hårt för att få mig på fall. Efter många dejter och många månader senare blev vi ett par. Jag var oerhört blyg i hans sällskap och vågade aldrig riktigt i början visa mina känslor, sex var inte ens på tal om. "Tage" som såg min rädsla inför att ha sex sa att det kunde vänta tills jag kände mig redo. Han var så otroligt rar och omtänksam mot mig vilket gjorde mig mer och mer trygg i hans närvaro. Jag kände mig sedd och jag kände att han brydde sig om att jag hela tiden fick ta saker i min takt. Den känslan var helt ny för mig.

Att byta klass blev inte riktigt som jag hade hoppats på. Många av mina lektioner förblev med mina demoner då jag flyttades till den klass som min gamla hade mycket samarbete med. Ingen hade tydligen förstått varför jag ville byta klass. Hur jag blev behandlad av skolledningen var verkligen under all kritik och därför fortsatte jag min kamp. Kampen för att få byta skola och jag var helt besluten att inte ge upp förrän jag fick som jag ville.