madlyn

Den mest normala reaktion i det här läget vore vara att jag spyr galla över alla som gjort mig illa fysiskt och psykiskt. Att jag uttrycker min ilska mot hur ont det gjorde och fortfarande gör i mig efter hur illa jag blev behandlad, men jag tänker inte göra det. Jag finner ingen anledning till det och har heller inget behov av det. De enda känslorna som kommer inom mig är besvikelse, förtvivlan och hur bissart det än verkar tacksamhet.

Jag känner en besvikelse över att man känslomässigt överger ett barn. Då är det inte bara min mamma jag tänker på. Hennes sätt var så konstant för det mesta att det slutade bekomma mig. Hon var som hon var och det finns en orsak till att hon inte kunde visa kärlek och vad det kan vara tänker jag inte gå in på eftersom det inte handlar om mig. Det är absolut ingen ursäkt...inte på långa vägar, men det är en förklaring som jag måste lära mig att leva med. Inte för hennes skull, utan för min egen.

Den jag känner mig mest besviken över är min farfar. Efter att jag fyllt tio slutade han att bry sig om mig. Han slutade komma när jag fyllde år och han slutade höra av sig alls. Hela tiden hade han ursäkter och till slut slutade jag att höra av mig till honom. När jag skulle konfirmeras gav jag honom en ny chans och han lovade att komma. När väl dagen kom dök han inte upp. Jag försökte ringa honom flera gånger efter det, men han svarade inte. Efter den dagen gav jag upp...för alltid.

Hur kan man strunta i sitt eget barnbarn? Hur kan man först ge allt för att sedan inte ge någonting, utan ens en enda förklaring? Jag älskade faktiskt dig farfar. Du betydde allt för mig...allt! Jag hade behövt dig i mitt liv även när jag blev tonåring. Fan, vad jag saknade dig!

Förtvivlan känner jag över hur man kan göra ett barn illa. För mig känns det helt sjukt att man så sent som på 80-talet inte kunde acceptera att alla flickor och pojkar inte ingår i de normer som råder. Hur kan lärare behandla sina elever på det sättet? Hur kommer det sig att de ens får lov att bli lärare? I min värld finner jag det helt galet. Jag vet ändock att det fortfarande existerar, men jag kan inte fatta hur man bara inte kan låta varje individ får vara som den är. Istället för att bryta ner en elev och barn så borde man stärka denne och se till att denne blir trygg och stolt över sig själv.

Förtvivlan känner jag även över det "Klas" gjorde mot mig. Jag vet inte om jag kan uttrycka det i ord, men jag ska försöka så gott jag kan...
"Klas" jag litade verkligen på dig! Det du gjorde mot mig är något jag måste bära med mig för resten av mitt liv. Det kommer för alltid att påverka mig. Jag kan inte förstå hur du kunde utnytja min tillit till dig. Hur fan kan man göra så? Det har skapat en så djup ångest i mig som alltid kommer göra sig gällande varje gång jag träffar en människa jag vill ha en intim relation med. Kan du förstå hur det känns? Kan du förstå hur det känns att alltid behöva kämpa med sitt förflutna? Att aldrig kunna lämna det bakom sig? Det enda jag vet att du för alltid måste leva med för resten av ditt liv är att du gjort en annan människa illa på ett av de värsta sätt man kan göra. Hoppas du aldrig förlåter dig själv!

Så till tacksamheten. Jag önskar verkligen att mitt liv hade varit enklare i min barndom. Jag önskar på ett sätt att jag hade sluppit uppleva mycket av det som hänt mig, men som jag förklarat förut så är jag stolt över den jag är idag. Det som har hänt mig har skapat just mig. Även om jag önskar att det sett annorlunda ut så vet jag att jag har tagit mig igenom det, jag har lärt mig av det och jag har blivit stärkt av att ha lärt mig utifrån skiten. Mina värderingar, tankar och egenskaper har kommit ut ur den missär jag levde i och jag har de bästa vänner idag som jag vet älskar mig för den jag är. Jag har lärt mig att vara stark, lyhörd inför andra och visa respekt och det är något jag är oerhört tacksam över.

Jag vill också påminna om att det jag skriver om är mina egna upplevelser av det som hänt. Det finns säkert de som upplevt på ett helt annat sätt, men som jag skildrar det är hur jag minns det.

Det finns även två människor som jag vill hylla lite extra.
Den ena är Laila. Utan henne hade jag inte heller varit den jag är idag, snarare hade jag varit en bitter, självömkande, bortskämd människa. För när mamma inte kunde hantera mig längre fick Laila ta hand om mig. Hon lärde mig mycket om livet, mycket som jag kommer att föra vidare till andra. Laila är den klokaste människa jag vet och när jag behöver goda råd även idag vet jag att det bara är att ringa. Tack för att du finns och för att du gjorde mig till människa!

Den andra är min morbror Göran. Finns det någon som kan lysa upp min väld så är det han. Jag känner mig så fri som människa i hans sällskap och jag får vara jag. Visst har vi haft våra duster, men det är inget jag lägger någon större vikt vid eftersom även det är en del av livet. Man lär sig bara om varandra vid sädana tillfällen. Jag älskar verkligen Göran och han gör mig så trygg. Göran, du är min frizon när allt känns tungt och jobbigt!

En sak som jag valt att utelämna helt är att jag fick en bror när jag var 14 år, Tobbe. Anledningen är att jag inte vill exponera ut hans liv i min blogg. Vill han ha den berättad så får han göra det själv. Tobbe var 11 år när han kom in i mitt liv och jag är stolt över att få kalla honom min bror. Puss på dig, bror!

Det finns en annan sak som har varit en stor räddning i mitt liv och det är sången. Utan den hade jag känt mig väldigt tom. Det var ett sätt för mig att bearbeta mina känslor. På scen kunde jag släppa mig själv och vara någon annan. Jag var i fokus och jag ägde allt runt omkring mig. Jag kunde förmedla saker för omvärlden och beröra andra. För det var vad jag gjorde. Hela mitt liv har jag fårr höra att min sångröst är otroligt vacker, att den trollband och jag är stolt över att ha den. Det fanns egentligen inget annat jag var stolt över när det kom till mig själv.

Styrka är att få vara sig själv!