Reflektion
Den mest normala reaktion i det här läget vore vara att jag spyr galla över alla som gjort mig illa fysiskt och psykiskt. Att jag uttrycker min ilska mot hur ont det gjorde och fortfarande gör i mig efter hur illa jag blev behandlad, men jag tänker inte göra det. Jag finner ingen anledning till det och har heller inget behov av det. De enda känslorna som kommer inom mig är besvikelse, förtvivlan och hur bissart det än verkar tacksamhet.
Jag känner en besvikelse över att man känslomässigt överger ett barn. Då är det inte bara min mamma jag tänker på. Hennes sätt var så konstant för det mesta att det slutade bekomma mig. Hon var som hon var och det finns en orsak till att hon inte kunde visa kärlek och vad det kan vara tänker jag inte gå in på eftersom det inte handlar om mig. Det är absolut ingen ursäkt...inte på långa vägar, men det är en förklaring som jag måste lära mig att leva med. Inte för hennes skull, utan för min egen.
Den jag känner mig mest besviken över är min farfar. Efter att jag fyllt tio slutade han att bry sig om mig. Han slutade komma när jag fyllde år och han slutade höra av sig alls. Hela tiden hade han ursäkter och till slut slutade jag att höra av mig till honom. När jag skulle konfirmeras gav jag honom en ny chans och han lovade att komma. När väl dagen kom dök han inte upp. Jag försökte ringa honom flera gånger efter det, men han svarade inte. Efter den dagen gav jag upp...för alltid. 
Hur kan man strunta i sitt eget barnbarn? Hur kan man först ge allt för att sedan inte ge någonting, utan ens en enda förklaring? Jag älskade faktiskt dig farfar. Du betydde allt för mig...allt! Jag hade behövt dig i mitt liv även när jag blev tonåring. Fan, vad jag saknade dig!
Förtvivlan känner jag över hur man kan göra ett barn illa. För mig känns det helt sjukt att man så sent som på 80-talet inte kunde acceptera att alla flickor och pojkar inte ingår i de normer som råder. Hur kan lärare behandla sina elever på det sättet? Hur kommer det sig att de ens får lov att bli lärare? I min värld finner jag det helt galet. Jag vet ändock att det fortfarande existerar, men jag kan inte fatta hur man bara inte kan låta varje individ får vara som den är. Istället för att bryta ner en elev och barn så borde man stärka denne och se till att denne blir trygg och stolt över sig själv.
Förtvivlan känner jag även över det "Klas" gjorde mot mig. Jag vet inte om jag kan uttrycka det i ord, men jag ska försöka så gott jag kan...
"Klas" jag litade verkligen på dig! Det du gjorde mot mig är något jag måste bära med mig för resten av mitt liv. Det kommer för alltid att påverka mig. Jag kan inte förstå hur du kunde utnytja min tillit till dig. Hur fan kan man göra så? Det har skapat en så djup ångest i mig som alltid kommer göra sig gällande varje gång jag träffar en människa jag vill ha en intim relation med. Kan du förstå hur det känns? Kan du förstå hur det känns att alltid behöva kämpa med sitt förflutna? Att aldrig kunna lämna det bakom sig? Det enda jag vet att du för alltid måste leva med för resten av ditt liv är att du gjort en annan människa illa på ett av de värsta sätt man kan göra. Hoppas du aldrig förlåter dig själv!
Så till tacksamheten. Jag önskar verkligen att mitt liv hade varit enklare i min barndom. Jag önskar på ett sätt att jag hade sluppit uppleva mycket av det som hänt mig, men som jag förklarat förut så är jag stolt över den jag är idag. Det som har hänt mig har skapat just mig. Även om jag önskar att det sett annorlunda ut så vet jag att jag har tagit mig igenom det, jag har lärt mig av det och jag har blivit stärkt av att ha lärt mig utifrån skiten. Mina värderingar, tankar och egenskaper har kommit ut ur den missär jag levde i och jag har de bästa vänner idag som jag vet älskar mig för den jag är. Jag har lärt mig att vara stark, lyhörd inför andra och visa respekt och det är något jag är oerhört tacksam över.
Jag vill också påminna om att det jag skriver om är mina egna upplevelser av det som hänt. Det finns säkert de som upplevt på ett helt annat sätt, men som jag skildrar det är hur jag minns det.
Det finns även två människor som jag vill hylla lite extra.
Den ena är Laila. Utan henne hade jag inte heller varit den jag är idag, snarare hade jag varit en bitter, självömkande, bortskämd människa. För när mamma inte kunde hantera mig längre fick Laila ta hand om mig. Hon lärde mig mycket om livet, mycket som jag kommer att föra vidare till andra. Laila är den klokaste människa jag vet och när jag behöver goda råd även idag vet jag att det bara är att ringa. Tack för att du finns och för att du gjorde mig till människa!
Den andra är min morbror Göran. Finns det någon som kan lysa upp min väld så är det han. Jag känner mig så fri som människa i hans sällskap och jag får vara jag. Visst har vi haft våra duster, men det är inget jag lägger någon större vikt vid eftersom även det är en del av livet. Man lär sig bara om varandra vid sädana tillfällen. Jag älskar verkligen Göran och han gör mig så trygg. Göran, du är min frizon när allt känns tungt och jobbigt!
En sak som jag valt att utelämna helt är att jag fick en bror när jag var 14 år, Tobbe. Anledningen är att jag inte vill exponera ut hans liv i min blogg. Vill han ha den berättad så får han göra det själv. Tobbe var 11 år när han kom in i mitt liv och jag är stolt över att få kalla honom min bror. Puss på dig, bror!
Det finns en annan sak som har varit en stor räddning i mitt liv och det är sången. Utan den hade jag känt mig väldigt tom. Det var ett sätt för mig att bearbeta mina känslor. På scen kunde jag släppa mig själv och vara någon annan. Jag var i fokus och jag ägde allt runt omkring mig. Jag kunde förmedla saker för omvärlden och beröra andra. För det var vad jag gjorde. Hela mitt liv har jag fårr höra att min sångröst är otroligt vacker, att den trollband och jag är stolt över att ha den. Det fanns egentligen inget annat jag var stolt över när det kom till mig själv.
Styrka är att få vara sig själv!
Hjärtat som började slå
Senare kom den räddning jag behövde i mitt liv. Vi flyttade från Lindome till Mölndal och i och med det fick jag en ny start i livet. Det enda problemet som fanns var att mamma tillsammans med min rektor hade beslutat att jag fortfarande skulle gå i skolan i Lindome. Jag vägrade däremot att godta det beslutet och fortsatte att kämpa för att komma ifrån mina demoner.
Den dagen jag flyttade från Lindome var den bästa dagen i mitt liv. Jag fick en chans att börja om från början. Lära känna nya människor som inte visste någonting om mitt förflutna, men att dölja det för andra var inte samma sak som att släppa det från sitt eget inre. Alla känslor och minnen gjorde sig alltid påminda och kampen blev en kamp för livet och om livet. Min aggression mot min pappa och min yngre syster blev allt värre. Jag och Pernilla pratade allt mindre med varandra och till sist tilltalade vi inte ens varandra. Pappa kallade jag för alla hemska saker man kan göra. Mycket av det kan jag inte ens minnas idag, men jag var fruktansvärd mot honom. När han försökte ignorera mig slog jag till honom och mamma höll sig undan hela tiden.
Mina samtal hos kuratorn började avslutas eftersom det lugnade ner sig i skolan och jag kände att det inte fanns någonting mer att prata om, eftersom jag inte ville prata om det som gjorde mest ont i mig. Återigen blev ja ensam med mina känslor och aggression och det blev så illa att jag inte kunde hantera dem. Jag fick inte längre ut någonting av att vara elak mot min pappa och yngre syster. Det gick mer på rutin att vara elak mot dem. Istället gick jag på mig själv. Jag började helt enkelt skära mig, men endast på ställen där det inte syntes. Det var det enda som kunde bedöva den inre smärtan.
Efter ett tag vann jag även en liten kamp mot mina demoner. Det beslutades att jag skulle få byta klass, men inte skola. Eftersom det bara var nian kvar att gå så tyckte rektorn och min mamma att det var dumt att riskera mina redan dåliga betyg med att byta skola så till höstterminen skulle jag få byta klass. Fastän jag inte riktigt var nöjd med beslutet så kändes det ändå bra att slippa gå i samma klass med dem som gjorde allt för att frysa ut mig. Jag skulle ändå behöva se dem, men jag skulle få slippa att kämpa för att synas varje dag.
Sommaren mellan åttan och nian umgicks jag mycket med Jessika. Hanna drogs sig mer och mer bort från oss och med det stärktes bandet mellan mig och Jessika. Vi var ofta på Liseberg och roade oss. En gång på vägen in hoppar en kille på bussen in mot Göteborg. Han är blond och har de klaraste blåa ögon jag någonsin sett, men förövrigt var han inte speciellt snygg. Jag visste att jag hade sett denna kille förut, men jag kunde först inte koppla honom till tid eller plats. Helt plötsligt är det någon som säger hans namn och då visste jag precis vem det var, Tom, killen som tränade basket. Hela den resan satt jag totalt paralyserad. Jag trodde aldrig jag skulle få se honom igen. Jessika verkade inte känna igen honom så jag sa inget till henne. Det kändes bättre så.
Det var även på Liseberg "Tage" (fiktivt namn), den kille som lyckades fånga mitt intresse trots allt jag blivit utsatt för. Han och hans kompisar åkte flumeride gång på gång och jag och Jessika stod och såg på. När de märkte att de var iakttagna av oss började de spexa för oss. Varje gång de åkte ner för den sista backen möttes våra blickar och han log mot mig. Han var otroligt vacker, lång och muskulös. Egentligen borde jag ha blivit rädd för honom, men det var något med honom som gjorde mig lugn.
När de tyckte att de hade åkt klart kom de fram till oss och de presenterade sig för oss. Han var fyra år äldre än mig. Han och hans vänner firade att de slutat gymnasiet och att det var deras sista sommar tillsammans, sedan skulle några av dem flytta iväg för att jobba på andra orter. "Tage" skulle vara kvar i Göteborg och frågade om jag ville träffas någon mer gång. Jag tvekade hela dagen, men tills slut gav jag efter när Jessika sa att vi kunde ha en dubbeldejt då hon skulle träffa en av hans vänner igen. Vi beslutade att träffas på Liseberg igen och så blev det.
Den dagen var magisk trots att jag höll mig på min kant. "Tage" fick kämpa hårt för att få mig på fall. Efter många dejter och många månader senare blev vi ett par. Jag var oerhört blyg i hans sällskap och vågade aldrig riktigt i början visa mina känslor, sex var inte ens på tal om. "Tage" som såg min rädsla inför att ha sex sa att det kunde vänta tills jag kände mig redo. Han var så otroligt rar och omtänksam mot mig vilket gjorde mig mer och mer trygg i hans närvaro. Jag kände mig sedd och jag kände att han brydde sig om att jag hela tiden fick ta saker i min takt. Den känslan var helt ny för mig.
Att byta klass blev inte riktigt som jag hade hoppats på. Många av mina lektioner förblev med mina demoner då jag flyttades till den klass som min gamla hade mycket samarbete med. Ingen hade tydligen förstått varför jag ville byta klass. Hur jag blev behandlad av skolledningen var verkligen under all kritik och därför fortsatte jag min kamp. Kampen för att få byta skola och jag var helt besluten att inte ge upp förrän jag fick som jag ville.
