madlyn

Livet på gymnasiet förändrade mig som människa väldigt mycket. Min inåtvändhet övergick till att istället bli väldigt glad, social och sprudlande. Den klass jag hamnade i var det som avgjorde det då vi var väldigt sammansvetsade som grupp. Ingen var utanför och därför blev det en sådan stor gemenskap mellan alla. Jag är så otroligt glad och tacksam för alla underbara människor jag lärde känna och som faktiskt bidrog till att jag är den jag är idag...

Den största delen av tvåan i gymnasiet handlade om de två killar jag och Therese hade spanat in. Vi var i det närmaste nästan totalt besatta av dem. Allt kretsade kring dem och vi till och med blandade in en kille i vår klass bara för att kunna lista ut vart de bodde. Vi rev ut en karta från gula sidorna och drog iväg för att ta reda på vart de bodde. Vi vandrade omkring där till som tätt, med eller utan vår klasskompis. En annan gång hade vi tagit med min hund bara för att kunna låtsas om att vi var ute och gick med den, fastän jag inte ens bodde där.  Jag och Therese var totalt sanslösa. När vi pratar om det idag så skrattar vi mycket åt det. Det är ett minne som aldrig kommer att försvinna.

Det fanns även en annan kille på skolan som jag intresserade mig för. Han gick samma årskurs som vi. Den killen var blond och hade de klaraste blåa ögon som jag någonsin hade sett och han tränade i skolans basketlag, Tom. Jag hade svårt först att koppla honom till den kille jag för länge sedan hade varit så kär i eftersom jag visste att den killen var ett år äldre än mig, men det tog inte lång tid förrän jag förstod att det var samma kille som nu. Den korta förälskelse jag hade för honom under gymnasiet fick han reda på utav en vän till mig och jag vet att han kom ihåg mig från den tiden i Lindome. Det blev aldrig av förälskelsen den här gången heller eftersom jag återgick till att vara "Tages" flickvän.

Min relation till "Tage" blev allt mer komplicerad i och med att hans svartsjuka blev värre. En gång slog han sin kusin på en fest bara för att jag satt i hans knä. Hans kusin kände jag väl genom "Tage" själv och anledningen till att jag hade satt mig där var för att det var mycket folk och det inte fanns någonstans att sitta. Han hade aldrig reagerat förr på det, men denna gång var det något som fick honom att bli helt rasande. Senare blev det ännu värre. Vi kunde gå på stan, bara gå omkring och helt plötsligt kunde han stanna och fråga varför jag hade tittat på en kille som gick förbi oss. När jag försökte förklara för honom att jag inte alls hade tittat utan bara registrerat personen som gick förbi kunde han bli rasande och lämna mig.

Det vart till och med så illa att när min mamma hade bestämt att vi skulle åka till Turkiet så ville inte han att jag skulle åka. Han trodde jag skulle åka dit för att träffa mina "pojkvänner" jag hade där. Till slut gav han i alla fall med sig och jag, mamma, mammas nya karl och Pernilla åkte iväg. Jag och Pernilla fick ett eget rum vilket inte var jättekul från början då hon och jag allt annat än kom överens med varandra. Faktum är att den resan förändrade vårat förhållande drastiskt. Från att knappt prata med varandra till att knyta ett starkt band mellan varandra.

Jag och Pernilla lärde känna några killar som bodde i Turkiet och som vi ville umgås med. Mamma vägrade släppa iväg oss så jag och Pernilla kom på ursäkter för att kunna gå iväg i alla fall. Hon och jag kom överens om att alltid se till att vara i varandras sällskap hela tiden för att undvika att det skulle hända den andra något. Om den ena ville gå hem så fick den andra respektera det beslutet. Varje kväll var vi ute och vi hade trevligt. Hela tiden var vi vid varandras sida och gick hem när någon ville det, men efter en och en halv vecka kom mamma på oss.

Vi hade varit ute lite för länge en kväll och skyndade oss hem och tyvärr hade mamma suttit vaken och kom inrusande på vårt rum och gapade och skrek om att hon skulle ta diverse tester på oss när vi kom tillbaka hem. Hon kallade oss för horungar och frågade om vi hade haft det skönt på "turkmadrasserna", dessutom kastade hon in våra pass och biljetter och ansåg att vi kunde se till att ta oss hem själva för hon brydde sig inte. Pernilla gömde sig i sovrummet hela tiden och jag blev ursinnig. Inte för mitt liv hade jag kunnat tro att vår mamma hade så låga tankar om oss, hennes egna barn. Jag försökte be om ursäkt, men när hon vägrade lyssna blev jag otroligt besviken och sårad av henne. Allt jag kände för min mamma då var hat. De sista dagarna där pratade vi knappt med varandra och hela tiden pikade hon oss för det hon trodde att vi hade gjort.

När vi kom hem från Turkiet började "Tage" bete sig ännu märkligare och jag trodde att det handlade om resan. Månaderna gick och jag försökte bedyra min oskuld för honom, men han verkade mer likgiltig än berörd. I december det året berättade hans kusin det som fick vårt förhållande att ta slut. Under tiden jag hade varit i Turkiet hade "Tage" varit otrogen mot mig och tjejen ifråga väntade hans barn...

Mer och mer gled jag och "Tage" ifrån varandra. Han ville så gärna ha sex och jag var allt annat än redo för det. Hans trugande fick mig att få skuldkänslor och jag drog mig allt mer tillbaka. Det var däremot inte bara det som kom emellan oss. Hans konstiga beteende var en stor bidragande orsak. "Tage" trivdes med att vara anonym bland de jag kände och dessutom började en viss svartsjuka framtonas. Då var det mest gulligt, men jag insåg nog inte riktigt hur illa det skulle komma att bli.

Hemma var det mer eller mindre krig hela tiden. Jag och Pernilla hatade varandra mer än pesten. Jag och mamma bråkade, jag kände ingen tillit till henne och hon såg till att jag skulle få känna av att jag hade "förnedrat" henne. Jag och pappa kom inte överens. Jag såg till att göra hans tillvaro till ett rent helvete. En gång var det så illa att jag tryckte upp honom mot väggen och kallade honom för elaka saker. Det var den enda gång han markerade att det fick vara nog. Han tog tag i mig och puttade mig bakåt tills vi kom till vardagsrummet där han drog ner mig i soffan. Det gjorde absolut inte ont och han skadade mig inte, bara en markering att jag fick sluta med mina trakasserier mot honom. Jag förtjänade det verkligen! Hade jag varit han så hade jag gett mig själv en ordentligen örfil, men pappa skadade mig aldrig, aldrig.

Dagen efter gick jag omkring och haltade. Ingen annan såg vad som hände eftersom det var sent på kvällen så jag såg till att dra bråket till min fördel. Mamma tog ännu en gång mitt parti och stämningen mellan mamma och pappa blev också mer ansträngt. Mamma höll sig för sig själv och började vara allt mer hemifrån. Sedan kom den stora bomben, mamma och pappa separerade. Det var inte på grund av mig, utan hade med mammas beteende. Mamma kastade ut pappa, Pernilla följde pappa och jag jublade. En vecka senare hade mamma en ny karl.

Det tog inte många dagar förrän jag började sakna pappa. Flera nätter i rad grät jag, men jag erkände det aldrig för någon. När andra var i närheten låtsades jag njuta av att slippa honom och jag slutade helt kalla honom för pappa. När jag pratade om honom använde jag istället hans förnamn. Mammas nya karl flyttade in ganska kort efter att de blev ett par. Pernilla som inte kom överens med honom höll sig borta och såg till att gilla honom för att reta Pernilla. Han var snäll och jag gillade honom, men från början handlade det mest om att markera för pappa och Pernilla att jag trivdes utan dem, fastän det inte var sanningen.

Sommaren mellan ettan och tvåan i gymnasiet var första gången jag någonsin vågade prata om våldtäkten jag hade blivit utsatt för. Jag och Koffe var ofta med varandra och vi hamnade i ett läge där han skrämde upp mig, utan att det var hans mening. När jag fick panik var det som han läste mina tankar och vi satt hela den natten och talade om det som hade hänt mig. Allt medan samtalet pågick blev han mer och mer arg och till slut bad han mig att säga namnet på honom. Jag vågade inte, då jag fortfarande var fruktansvärt rädd för honom och hans vänner. Att sedan låta Koffe göra något som han kanske skulle komma att bli straffad för var inte värt. Hans förståelse, tröst och vänskap betydde alldeles för mycket för det. Hans reaktion fick mig däremot att inse att det inte var mitt fel och för första gången insåg jag vad jag borde ha gjort för länge sedan, anmäla till polisen. Åren som hade gått gjorde att det kändes för sent, ord skulle stå mot ord och eftersom jag var full och knappt mindes hela händelseförloppet så kändes det totalt lönlöst.

Jag och "Tage" gjorde slut för att sedan bli ett par igen ett otal gånger det året. Hans skumma personlighet fick mig att inte vilja vara i hans sällskap och min tvekan till sex fick honom att vilja vara med någon som kunde ge honom det han ville ha. För mig kändes det som ingenting. Jag brydde mig nästan inte alls om han fanns vid min sida eller inte. Hans svartsjuka gick över Koffe och han betydde mycket mer för mig än vad "Tage" gjorde så jag höll mig till mina vänner, Koffe och Therese, där det var på lika villkor och inget annat.

Istället för att bry mig om "Tage" stundtals så passade jag på att spana på killar med Therese. Något vi var väldigt duktiga på i tvåan av gymnasiet och det var inte vilka killar som helst, utan två killar som spelade i ett band tillsammans med några av killarna i vår klass. Det enda som kretsade kring vårt medvetande var dessa killar. Varenda konsert de hade var vi på och skolkatalogen kunde knappt hålla ihop efter vårt eviga stirrande i den. Jäklar vad kul vi hade!