madlyn

Vid den här tidpunkten började jag förstå att min biologiska far var död och en lång och jobbig bearbetning av min sorg började, tio år efter alla andra. Det blev en jobbig tid inte minst för mig själv, utan även för alla andra där hemma. Jag kände en fruktansvärt ilska mot min pappa, att han hade fört mig bakom ljuset och fått mig att tro att han var min pappa...

Klimatet i skolan blev bara värre och värre, men det var inte bara på grund av min klasskompisar. Vår manliga lärare blev mer speciell än vad han hade verkat från början. Han hade sina favoriter i vår klass och därmed även sina syndabockar. Jag blev en dem han såg till att göra livet surt för. Han var fruktansvärt manipulativ som person och han visste exakt vad han skulle göra för att bryta ner en person fullkomligt. Mobbning jag utsattes för av mina klasskompisar drog han mycket nytta av. Han kunde under lektioner ställa öppna frågor och om ingen förutom jag kunde svaret på frågan låtsades han om att han inte såg mig och sa själv svaret. De andra i klassen tyckte det var jätte roligt och skrattade ut mig.

Tack och lov fanns "Klas" där hela tiden. Han var den enda jag kunde prata med om detta och det var så skönt att hans fanns för mig. Jag vet att han inte sa det till mig, men han hade varit på en del av killarna i min klass och sagt åt dem att passa sig för att vara elak mot mig. Det märktes tydliga förändringar i skolan. Fast det var fortfarande inte bra eftersom jag hela tiden istället utsattes för utfrysning. Å andra sidan fick jag vara ifred och det var det enda jag begärde.

Efter att mamma och pappa försattes i konkurs med sitt företag flyttade vi från vårt hus till en liten lägenhet i Lindomes centrum. Där bodde även två tjejer i min ålder, Jessika och Hanna. De två tog snabbt kontakt med mig och jag tyckte att de var trevliga. Jag fick umgås med dem på lika villkor. Samtidigt så kände jag en lättnad över att jag nu kanske skulle börja betraktas som en normal tjej även i skolan om jag började umgås med bara tjejer. Om jag själv blev en tjej i andras ögon.

Fast det var inte alltid lätt att vara tre tjejer. Många gånger var det alltid någon av dem två som skulle leka "dramaqueen" och göra en jätte scen över att den kände sig utanför fast det egentligen inte var så. Oftast var det Hanna, kanske för att hon märkte att jag och Jessika kom så bra överens. När Hanna inte var med kunde hon och jag gå ner till idrottshallen och kolla på när några killar i vår ålder spelade basket. Det fanns en kille där som jag gillade, Tom. Han var blond och hade de klaraste, vackra, blåa ögon jag någonsin hade sett. För övrigt var han inte speciellt snygg, men det var något speciellt med honom och han älskade den uppmärksamhet han fick av mig. När jag berättade för Jessika vad jag kände för honom rynkade hon på näsan och sa att han var ful och att hon inte förstod hur jag kunde tycka som jag tyckte.

Mitt intresse för honom ökade så mycket att jag slutade att träna bågskytte för att kunna vara där innan de började träna också får då hade man inte bara chans att prata med dem efter att de tränat, utan även innan. En kväll när vi stod med Tom och en av hans basketkompisar och väntade på deras buss frågade Jessika om hon fick Toms nummer och det fick hon. Jag såg först förvånat på henne, men tänkte att hon kanske frågade för mig. Efteråt frågade jag om jag fick det och hon sa att om jag ville ha det fick jag fråga själv. Dagen därpå var de två ett par och jag kände mig så förrådd.
 

Någon vecka senare gjorde hon slut med honom och jag frågade igen om jag fick numret till honom, men hon svarade med att han inte var en kille för mig och slängde det. Jessika ville dessutom aldrig mer gå till deras träning för hon ville inte ens se honom mer. Jag blev så besviken på henne. Inte bara för att hon tog honom ifrån mig fastän hon inte ens gillade honom, utan för att hon gjorde allt för att jag inte skulle få honom. Jag var så blyg inför killar då, i alla fall när det handlade om mer än vänskap för jag visste bara hur man var vän med killar, så jag vågade inte gå till deras träning själv.

Jag slutade däremot inte att umgås med henne eller Hanna för de var mina enda vänner och dem såg jag till att hålla hårt i, men jag kände ingen större tillit till Jessika. Egentligen inte för Hanna heller för hon stöttade hellre Jessika än mig. Däremot var de min enda väg ut för att få anses normal igen och det ville jag inte gå miste om så jag nöjde mig med att ibland bli trampad på, men jag kunde aldrig sluta tänka på Tom.

Allt som hände utanför hemmet fick min pappa ta. Jag betedde mig mot honom som alla andra gjorde mot mig. Även om det många gånger var på grund av sorg och ilska över att jag kände mig lurad av honom så handlade det även mycket om hur jag blev behandlad utav mina vänner och av vad som hände i skolan. Att jag dessutom blev bortskämd hade även sin bidragande orsak. Mamma försökte hejda mig, men det gick inte för jag visste hur jag skulle göra för att få min vilja igenom. Jag blev en satunge mot min pappa och ett oskyldigt offer mot min mamma och hon svalde allt med hull och hår...

Så kom den tid då jag gick från lågstadiet till mellanstadiet och i och med det också en ny skola. Vår klass fick en manlig klassföreståndare och fler elever. Det kändes bra och det blev lugnare och mer harmoniskt i vår klass. Jag och Robert började umgås igen på fritiden, mycket tack vare den nya killen som flyttade in i vårt område. Han hette Mattias och var ett år yngre än oss och för första gången kände jag mer än vänskap för en kille.

För en kort tid kändes allt bra igen. Ingen hackade på mig. Jag fick vara ifred, men jag umgicks knappt med någon under tiden jag var i skolan. Den jag kom närmast var nog Maria och vi försökte även att umgås på fritiden, men att bestämma i skolan att vi skulle leka efteråt var inte på fråga. Vi bestämde aldrig sådant där. Jag var för naiv då för att inse att det bara var ett spel från hennes sida, men samtidigt var jag nöjd över att mobbningen hade upphört så jag brydde mig inte så mycket. Allt var bättre än att bli mobbad.

De dagar jag inte var med Maria spenderade jag med Robert och Mattias. Vi blev den nya trion, men det dröjde inte länge förrän jag och Mattias blev ett par. Jag och Mattias började umgås mer och mer på tu man hand vilket ledde till att både Robert och Maria blev drabbade. Då var det inte så seriöst i känsloväg. Vi var bara med varandra och gjorde elaka saker på våra yngre systrar, men vi hade kul. En gång hettade det dock till lite mer än vanligt.

Vi låg i Mattias säng, jag uppe på honom, och pillade på varandra. Det började ganska oskyldigt, men efter ett tag kom vi fram till att vi bara måste att testa att pussas som vuxna gör, så där med tungan. Mattias tvekade lite först, men efter ett tag så sa han att han ville om jag började och räckte ut sin tunga. Jag gjorde lika dant och våra tungor möttes. Det kändes så konstigt, kallt och slemmigt. Vi drog oss ifrån varandra och beslutade att aldrig göra så igen för det var det vidrigaste vi hade varit med om.

Det dröjde inte länge förrän mina klasskompisar fick redan på att jag hade börjat umgås med Robert igen och att jag dessutom var ihop med en kille som var yngre än mig. Vem som hade spritt ut det var inte allt för svårt att lista ut, den tjej jag lekte med, Maria. Så var det igång igen. Både Robert och jag blev utsatta och åter igen slutade vi att leka med varandra och jag och Mattias slutade också att ses. Killarna blev värre än vanligt och till och med tjejerna började vara elaka på ett helt annat sätt. Ibland kunde någon sitta och prata med mig och när jag var utom synhåll blev jag baktalad och falska rykten florerade hela tiden. De trodde jag inte visste, men jag kände det hela tiden. Tillslut visste jag inte vem jag kunde lita på. Faktum är att det var lättare att ta det killarna gjorde för de var rakt fram med var de tyckte, medan tjejerna körde med falskheter och dubbelspel.

Mobbningen började även ske på ett annat sätt nu, där ingen lärare fanns eller kunde höra. Det fanns däremot en som såg allt som skedde. En kille från högstadiet. Han blev min stora räddning. Han var en populär kille, helt i motsatts till mig, fyra år äldre och hette "Klas" (fiktivt namn). En dag gick han ikapp mig när skolan hade slutat och frågade om det var jobbigt för mig i skolan. Till en början var jag rädd för honom eftersom jag trodde att han ville mig illa, men ju mer vi pratade med varandra desto mer förtroende fick jag för honom. Han blev min vän, min räddning mot de onda demonerna i skolan. Han började följa mig till och från skolan och vi pratade om allt. Han frågade mig om han kunde göra något för att hjälpa mig, men jag ville inte att han skulle säga något till någon i rädsla av att min mamma skulle få veta. Jag ville inte att hon skulle få veta. Det var bättre om hon trodde att allt var bra för då slapp hon bekymmer på grund av mig.

Det enda bra som kom ut av att det blev värre för mig och att jag slutade umgås med Robert och Mattias var att de fann varandra. De två blev de absolut bästa vänner. Jag var glad för Roberts skull eftersom han inte hade så många andra att umgås med, men samtidigt kunde jag känna mig ledsen över att inte kunna och få vara med. Fast jag förstod varför. Det var bäst för allas skull för jag ville inte att Robert skulle må dåligt eller råka illa ut på grund av mig och han kände nog likadant för mig. Vänskapen mellan mig och Robert dog ut för alltid.

Det var vid den här tidpunkten som allt bara blev värre. Riktigt mycket värre också! Det var som om allt bara eskalerade i en rasande takt och att sedan försöka bromsa kändes som helt omöjligt. Och den som blev mest lidande var jag. Ju mer illa jag blev behandlad desto mer orkade jag inte stå emot. Tillslut vande jag mig vid att livet skulle vara så här...

I trean slutade nästan Stefan att umgås med mig och Robert helt. De kunde umgås, men alla tre var mer eller mindre en omöjlighet och det handlade mest om att jag och Stefan inte riktigt drog jämt med varandra. Detta resulterade i att skolkamraterna retade mig och Robert för att de trodde att vi var kära i varandra, men några sådana känslor fanns inte. Vi var bara kompisar, inget annat. Tyvärr vart det bara värre och värre och eftersom ingen lärare tog tag i det så slutade jag och Robert att umgås helt och han lekte bara med Stefan. Jag fick istället försöka att anpassa mig till de andra flickorna i klassen eller umgås med Kristina som inte hade någon annan att leka med. Kristina var det lättaste alternativet eftersom hon mest bara var glad för att någon ville leka med henne.

Eftersom jag blev så nedbruten var jag även ett lätt byte för de mer dominerande personerna i min klass. Jag blev allt mer mobbad i klassen. För det mesta handlade det om utfrysning eller elaka kommentarer, men det kunde även handla om fysisk. Huvudpersonen för all mobbning som förekom mot mig var den minsta killen. Han gjorde nästan aldrig någonting själv, utan talade om för de andra vad som skulle vara kul att göra mot mig och väldigt sällan var det någon som sa ifrån. Jag kunde bli jagad på skolgården tills benen inte bar mig längre och när jag väl låg ner kunde de spotta på mig och sparka. Hela tiden fanns det lärare ute på rasterna som såg allt, jag vet att de såg allt. Jag minns en lärare som en gång följde allt och när våra blickar möttes vände hon sig om och gick därifrån.

Ingen valde att ta tag i det som hände på skolgården och eftersom jag trodde att alla tyckte att jag var onormal så vågade jag inte heller ta upp det med någon, inte ens min egen mamma visste något. Skammen över att inte vara som alla andra flickor, som jag sedan tidigare fått bekräftat för mig, växte sig bara starkare och starkare. Jag var flickan som inte betedde som en flicka. Jag var flickan som inte visste hur flickor lekte. Jag var flickan som mer var en pojke än en flicka.

Jag blev tillslut så illa behandlar i skolan, både av vuxna och jämnåriga, att ingenting i slutänden fick mig att tycka att någonting var konstigt. Inte ens när skolan hade bestämt en särskilt möte för mig hos skolsystern. Jag trodde att alla skulle hamna där för samma typ av möte, men det var bara jag. Skolsystern gav mig en affisch med kroppen på och hon hade själv ringat in vart på kroppen som det var viktigt att tvätta sig. Hon gav mig tips och råd för hur man skulle göra på bästa sätt och så talade hon om för mig att som flicka är det väldigt viktigt att man ser till sin kropp ordentligt. Dessutom skulle jag tänka på vad jag hade för kläder på mig, att en flicka faktiskt inte bara ska ha byxor på sig. Jag trivdes dock bäst i byxor, men det hände allt att en klänning var på så jag nickade bara och höll med. Med mig därifrån fick jag affischen som jag skulle ha på väggen hemma och så fick jag även med mig olika typer av tvålar i olika färger.

Väl hemma så berättade jag för mamma vad jag hade fått av skolsystern och det var väl då allt uppdagades om hur det låg till med hur jag behandlades i skolan. Min mamma blev så arg att hon genast ringde upp skolan och frågade vad de sysslade med och att de skulle låta mig få vara som jag ville vara. Så länge jag mådde bra och trivdes med vem jag var så fanns det ingen anledning att behandla mig som de gjorde. Visserligen hade min mamma väldigt rätt, men bra var däremot det sista jag mådde. Mobbningen mot mig fortsatte, utan att någon vuxen grep in och jag fortsatte att tiga om den. Jag trodde att jag förtjänade det och att då tala om det för mamma skulle bara besvära henne med mer bekymmer...trodde jag.

Fastän mamma var den enda som stod upp för mig när de försökte att lära mig hur en flicka skulle vara, hur hon skulle bete sig och se ut, så kände jag mig som en stor börda för henne. Jag tyckte synd om henne som var tvungen att ha en dotter som mig. I och för sig kan jag känna nu i efterhand att hon lite lade grunden för det själv eftersom hon många gånger tidigare hade talat om för mig att jag var egoistisk och nästan aldrig gav mig kärlek genom kramar och ömhet. Jag är däremot väldigt stolt för att hon satte stop för den reglering av mig efter en norm jag inte ville ingå i...

Jag har alltid haft lättare för att vara vän med killar. De är enklare än vad tjejer är. Det är inte en massa skitsnack, utan rakt på sak. Något som alltid förundrat mig dock är att det inte alltid är accepterat av alla andra. Det var helt klart värre förr. Om man bara lekte med pojkar så var man konstig som flicka.

Så kom den dagen då mamma bestämde sig för att berätta för mig att min far var död. Då var jag sex år och skulle snart börja skolan. Mamma ville inte att jag skulle få frågor om varför jag hade två farmödrar och två farfädrar så därför valde hon att berätta det innan jag börja. Själv kan jag tycka att det var alldeles för tidigt eftersom jag inte greppade alls. Det tog flera år till innan jag skulle förstå hur allt egentligen låg till.

Jag och mamma satt i köket och kolla i ett fotoalbum som vi så ofta brukade göra. I just detta album fanns det många kort på mamma och en annan kille och de såg så kära ut. Efter ett tag när vi suttit där frågade hon plötsligt varför jag blev så generad. Jag kände på mina kinder och såg förvånat på henne. Jag var inte alls det. Hon upprepade frågan igen och frågade sedan om jag tyckte killen på bilden var söt. Åter igen tittade jag förvånat på henne. Jag tyckte inte alls att han var speciellt söt. Det var väl inget speciellt med honom i mina ögon. Mamma frågade då om jag visste vem killen på bilden var och så klart hade jag inte en aning. Då sa hon att det var min pappa, men att han dog när jag var liten. Jag fattade ingenting för min pappa var inte alls död, han låg ju på övervåningen och vilade på sängen. Gång på gång upprepade hon samma mening, att det var min far och att han var död. När jag fortfarande inte förstod började hon gråta hysteriskt, sa att jag var en dum unge som inte fatta någonting och sprang därifrån. Kvar satt jag med fotoalbumet i mitt knä och kände mig alldeles förvirrad. Efter detta prata vi aldrig mer om det.

Att börja skolan var inte alldeles lätt. Jag ville inte alls på grund av alla hemska historier mamma berättat om vad de hade gjort med henne när hon hade varit olydig i skolan, men det gick över ganska snabbt när jag märkte att det inte alls var så för oss. Jag, Robert och Stefan hamnade i samma klass och vi hade lika roligt som vanligt. Medan de andra flickorna i min klass hoppade hopprep och hoppade hage så klättrade jag i träd och klätterställningar med killarna. Tills den dag min lärarinna ropade till sig mig. Jag sprang upp mot skolan och där stod hon tillsammans med en flicka, Kristina, från min klass som inte hade någon att leka med. Min lärarinna sa att det inte såg bra ut när en flicka smutsade ner sig sådär så nu skulle hon och Kristina lära mig hur man hoppade hage. Jag sa åt henne att jag redan visste hur man gjorde och att jag hellre ville vara med Robert och Stefan, men jag fick inte. Från den dagen slutade jag leka med pojkarna och började istället leka med flickorna fastän de inte ville ha med mig. Jag vågade inte ens ha sällskap med Robert och Stefan till och från skolan.  Det enda jag kände inombords var skam. Skam för att jag inte var som alla andra flickor.

Jag fortsatte att leka med Robert och Stefan på fritiden, men jag vågade aldrig tala om, vare sig för dem eller för mamma, vad min lärarinna hade sagt till mig. Till Robert och Stefan sa jag att jag inte hade någon slut att leka med dem då. Mer kunde jag inte säga utan att skämmas över mig själv. Jag gick ganska snabbt från att vara en positiv och framåt flicka till att bli tillbakadragen och rädd för att inte duga som jag var. Tyvärr gjorde detta att det ganska snabbt blev lätt att reta mig vilket några killar ifrån trean snappade upp. Det tog jättelång tid innan jag vågade tala om för någon att de var elaka mot mig eftersom jag trodde att jag fick skylla mig själv. Det var ju jag som var konstig.

Även om jag bara lekte med flickorna mer och mer, även på fritiden så var det Robert och Stefan som var mina absoluta vänner. Det var dem jag trivdes ihop med och hade som allra roligast med. Tyvärr, på grund av hur alla andra tyckte, så gled vi mer och mer ifrån varandra. Vi försökte att leka så ofta vi kunde även i skolan försökte vi, men jag drog mig undan dem självmant för jag ville inte att min mamma skulle få reda på vilken skam hennes dotter var.

Det finns en person i mitt liv som betyder lite extra för mig. Den personen är min yngsta morbror, Göran. Jag och han hade redan när jag var liten ett speciellt band till varandra. Han var mitt allt och jag såg upp till honom väldigt mycket. Så mycket att jag inte hade ögon för någon annan när släkten var samlad. Dessutom var han min första kärlek. Jag skulle helt klart gifta mig med honom när jag blev stor. Då fanns det ingen tvekan om den saken...


Tiden då vi bodde i Hyssna var ganska rolig, men det hände däremot inte så mycket eftersom vi bodde mitt ute på landet och därför hade jag inte heller många vänner att leka med. Den bästa tiden var när jag var hos min dagmamma. Det fanns en kille där jag umgicks med väldigt mycket, Linus. Han och jag hade mycket hyss för oss. Vi gjorde mycket dumt mot andra och såg till att skylla ifrån oss för att rädda vårt eget skinn. Det fungerade nästan aldrig dock. Det jag minns bäst är att han hela tiden beskyddade mig. Så fort någon var elak mot mig eller försökte ge igen för saker jag gjort mot andra så var Linus där och försvarade mig.

Hyssna ger annars inte så många andra minnen än att vi hade väldigt många djur. Dessutom var det under denna tiden som jag såg min mamma gråta för första gången och även den sista. Då var jag väl omkring fyra år. Jag minns att det var en morgon och mamma skulle ut för att mata djuren. Jag satt i en fotölj och lekte med en docka och plötsligt kommer mamma inrusande igen och kastar sig framför mig och lägger huvudet i mitt knä och bara gråter. Hon sa att det var så hemskt och att jag skulle lova henne att inte gå ut eller titta ut genom något fönster. Jag förstod inte alls vad det handlade om då, men nu vet jag var det vad som hade hänt. Under natten hade det kommit en varg och fått upp burarna till alla våra kaniner vi hade. Det var omkring 30-40 stycken och mer eller mindre alla var ihjälbitna. Över hela gården låg det en massa döda kaniner i ett enda blodbad. Av allt som hände i vårt liv efter denna händelse är detta den enda gång min mor någonsin gråtit så jag har kunnat se det.

Göran var en hel del hos oss och hälsade på till min glädje. Han och jag hade mycket roligt ihop och han lekte och busade mer än gärna med mig. Ofta var vi ute i min lekstuga och jag "lagade mat" åt honom. Många gånger i efterhand har jag undrat hur road han egentligen var av det, men lite kul måste han ändå tyckt att det var. Han var helt klart min favorit bland alla mina släktingar, kanske just för att han gav mig den uppmärksamhet jag behövde och ville ha. Det var nog under denna tid som jag blev kär i honom, men jag förstod det nog inte själv. Alla andra inklusive han själv var däremot väldigt roade av det.

Jag minns en gång när han och jag skulle basta tillsammans. Jag skulle få vara helt ensam med honom och för mig fanns det inget bättre. I alla fall så satt vi där och och bastade och jag hade väl lite svårt för att koncentrera mig för han hade någonting på kroppen som jag inte hade och på något sätt gjorde det mig så generad att jag tillslut var tvungen att gå ut ett slag för att prata med mamma. Jag ropade på henne och efter många om och men sa jag till sist till henne, "Vet du vad mamma? Göran har en snopp!" Sedan sprang jag in igen jättegenerad för att försöka forstätta basta. Jag tror att han hörde allt ihop för att skrattade så hjärtligt när jag kom tillbaka.

Vi bodde inte inte speciellt länge i Hyssna. Mamma längtade så tillbaka till Göteborg och Lindome att efter två år var vi tillbaka där igen. Då flyttade vi in i ett område i Lindome där det fanns många barn i min ålder. De flesta var tjejer, men jag valde att umgås med de två pojkar som fanns i min ålder, Robert och Stefan. De två och jag var verkligen de bästa vänner just då. Vi hade mycket roligt ihop. När vi var hemma hos Robert lekte vi cykelverkstad, hemma hos Stefan lekte vi ofta med lego och hemma hos mig var det lekstugan som gällde. En gång när vi var hemma hos mig och lekte så fick jag dörren till lekstugan rätt i ansiktet vilket resulterade i att jag tappade en tand. Jag blev så förskräckt, likaså Robert och Stefan. Vi sprang upp till min mamma med min blodiga tand och totalt illtjöt alla tre medan mamma försökte tala om att det inte gjorde något för den tanden jag tappa var en mjölktand som ändå skulle bli tappad och att det skulle komma en ny. Efter den incidenten vågade vare sig Robert eller Stefan komma hem till mig på ett tag, men vi slutade inte leka för det. Finns det någon tid i livet som jag önskar skulle vara för evigt så är det just denna tid eftersom det verkligen inte fanns några beskymmer just då och livet var verkligen bara en lek och jag hade så roligt med mina vänner.


Min kärlek till Göran höll i sig i många år. Den varade inte bara under denna tid utan höll nog i sig långt in i tonåren. Däremot kunde jag nog inte riktigt erkänna det, inte ens för mig själv. Alla andra såg och visste det hela tiden medan jag själv såg till att förneka det vid minsta antydan från någon annan. Det är något speciellt med Göran. Han fanns och finns alltid där för mig och jag tror att han trivdes med att vara min favorit. På något sätt så tror jag att han ser mig som sin favorit också. Han var redan då ett stort stöd för mig och även idag är han ett stort stöd för mig...

Jag tror att min mamma hade svårt för att knyta an till mig. Dels för att hon drabbades av en förlossningspsykos som höll i sig lite för länge, men den största anledningen är nog för att jag påminner om den tid som förknippas med min biologiska far, hennes stora kärlek. Det känns så sorgligt när jag tänker tillbaka på hur det var att inte vara sin mors ögonsten. På något sätt blir det en sorg över att inte få känna sig älskad. Då tänkte jag inte så mycket på det, men med facit i hand känns det så fruktansvärt ledsamt.


Någon månad innan min yngre syster föddes har jag nog mitt första egna minne. Då var jag precis fyllda tre år. Jag minns hur jag och pappa var och hälsade på henne på sjukhuset och jag var väldigt törstig. Min mamma hade på sitt bord ett glad med juice och ett med vatten och jag minns att jag frågade henne om jag kunde få dricka. Jag vet inte om jag kan ha tjatat på henne eller om tillfället att fråga va illa valt, men jag minns att hon spände ögonen i mig och skrek "nej" åt mig. Pappa fråga henne varför jag inte bara kunde få en klunk av vattnet om han gick och fyllde på det efteråt. Då blev hon så ursinnig och skrek att jag kunde ta båda glasen. Att jag kunde ta allt hon hade på bordet för jag var ju ändå bara en egoistisk unge som bara tänkte bara på sig själv. Jag har ingen aning om hur vare sig jag eller pappa reagerade på detta för där tar mitt allra första minne slut...

I februari det året föddes min yngre syster, Pernilla. Jag var helt förtrollad av henne. Hon var ju så liten. Var hon än var så var jag där och vakade över henne. Jag ville alltid ha henne i mitt knä och varje gång hon skulle matas ville jag vara den som skulle mata henne med flaskan. Jag minns att jag kunde bli otroligt ledsen de gånger min mamma sa att jag inte fick. Hon var min raka motsatts när hon var bebis. Jag hade varit lugn och beskedlig, medan Pernilla var en flicka som gjorde sig hörd hela tiden, hon ville aldrig sova, var väldigt kräsen i maten hon fick och hon pillade på allt och lite till, där av hennes dåvarande smeknamn, Pillan. Laila, som dessutom kom att bli Pernillas gudmor, brukar beskriva att hon var som att hålla i en hal ål.

Fastän jag och mina systrar är uppfostrade som helsyskon, speciellt jag och Pernilla så var det inte alla utav våra släktingar som ville acceptera oss som det. Jag och Pernilla har hela tiden under vår uppväxt haft två farmödrar och två farfädrar. För att göra en skillnad på vem man pratade om så kallades Pernillas biologiska farmor och farfar för "lillefarfar" och "lillefarmor" eftersom de var korta, medan min biologiska farmor och farfar kallades för det enkla "farmor" och "farfar". Farfar och lillefarmor var de som inte kunde acceptera och gjorde skillnad på oss utifrån vem som var biologisk för dem. Värst var nog tyvärr lillefarmor, i alla fall upplevde jag det så. Kanske för att det var jag som blev utsatt för orättvisan. Det allra värsta var att hälsa på henne med både min äldre och min yngre syster då jag var den enda av oss barn som var en oäkting. Dessutom vägra hon att passa mig över en helg.

En helg, anledning vet jag inte, så blev hon i vilket fall som helst tvungen att ha mig där. Jag minns att jag hade fått påssjukan och det enda rum jag fick tillåtelse att vara i var köket för där var aldrig hon. Den man hon levde ihop med, Knut, var den som lagade all mat och hon själv satt eller låg mest i soffan då hon i stort sett alltid var sjuk. Under hela den helgen såg jag knappt till henne förutom när jag skulle gå till toaletten eller när det var dags för att sova. Gång på gång påminde hon mig att jag var en äcklig oäkting och att hon mådde illa av att bara se mig. Jag vågade aldrig tala om för mamma och pappa hur hon var mot mig för jag trodde då att de såg mig på samma sätt. Vilket jag vet nu att de inte gjorde.

Farfar var inte riktigt lika elak mot Pernilla. Dock så såg han mig som enda barnbarn utav mig och mina systrar. När jag fyllde år fick bara jag present och då fick jag precis det jag ville ha. Han kunde ta med mig till en leksaksaffär där jag fick peka ut allt jag ville ha och han köpte. När Pernilla fyllde år hade han redan köpt en present och även jag fick någonting litet.

Den enda gången jag verkligen hatade min syster var när vi hade flyttat från Göteborg ett tag för att bosätta oss i ett hus i Hyssna, mitt ut på landet. Jag och Pernilla hade blivit lämnade ensamma vid köksbordet ett slag för att mamma och pappa skulle se till ett djur (har jag för mig). Mamma sa åt mig att hålla koll på min syster vilket jag också gärna gjorde. Vid ett kort ögonblick när jag tittade bort fick Pernilla tag i en mugg som var fylld med varmt kaffe. Precis när våra föräldrar kommer in genom ytterdörren får jag och Pernilla det varma kaffet över oss och jag tror det var så att Pernilla fick över sig det mesta. Våra föräldrar skyndade med oss in i badrummet för att duscha av oss i kallt vatten, medan mamma skällde på mig och sa till mig att jag hade varit oansvarig. Det var den fösta gången jag såg på min yngre syster med avsky och verkligen hatade henne. Det var faktiskt hennes fel att mamma blev arg på mig. Det var hennes fel att mamma hatade mig och jag hatade Pernilla för det.


Jag vet egentligen inte om min och mammas relation någonsin blev bra. Stundtals tror jag att den var det, men ibland kan jag undra om hon såg mig som sin dotter eller om hon såg mig som en syster eller väninna. Kanske var det lättare för henne att närma sig mig om hon slog bort tanken på att jag var hennes och pappas barn. Däremot kan jag ändå inte förstå hur man inte kan ge sin dotter sin kärlek helt utan gränser.